Så långt näsan räcker...

Jag var varnad. Det skulle kunna bli stormigt i Svenska Fäktförbundet, fick jag reda på, innan jag accepterade att ställa upp som ordförande. Det har alltid varit gap och skrik, sade någon. Och det kommer att fortsätta att vara det, tillade samma källa. Men så har det hittills inte varit. Förrän nu, då det dyker upp tendenser som kanske motiverade varningarna.
Vi är mitt inne i avgörande beslut om budgeten för 2002, och i viss mån även för nästa år. Då mobiliseras krafter från alla håll. De har ett gemensamt. De tänker på den egna verksamheten, och ibland också på de egna barnen, som gläder sina föräldrar med fin fäktning. Under senare tid har jag fått brev från föräldrar och föreningar, som pläderar för att vi borde satsa mycket mer på våra juniorer, så att vi också i framtiden kunde försäkra oss om ett fint landslag i olika vapen. För några helger sedan hade vi landslagsläger. Då skrev landslagsfäktarna i värja (alla var inte där, och alla som var där skrev inte på) ett brev med konstruktiva förslag, men också med frågor, några både insinuanta och retoriska. Frågorna var egentligen ett sätt att säga: Vi behöver mer pengar till landslaget i värja! Flera i landslagsledningen suckar också och berättar för den som vill lyssna, att nu får vi alldeles för litet pengar. Senast de gjorde det var vid en konferens på Bosön i helgen. Jag tror inte det är ”gnäll” utan endast stora ambitioner.



Åter till Bosön. Där hade vi en fin konferens med uppemot 40 deltagare från klubbar och SDF. Där fanns en glädjande bred enighet om att årsmöten borde öppnas för klubbföreträdare. Jag fick också chansen att berätta om styrelsens riktlinjer för budgetarbetet, t.ex.:



• Organisatorisk långsiktig förstärkning viktigare än kortsiktiga projekt

En långsiktig organisatorisk förstärkning av Svenska Fäktförbundet är en utomordentligt prioriterad uppgift. Det betyder att varje aktivitet som stärker förbundet organisatoriskt är viktigare än den som ger framgång på kort sikt. Detta i sin tur kan leda till, att aktiva i vissa åldrar och ledare med speciella uppgifter känner, att deras insats inte är uppskattad i nuet.



• Balanserad satsning på OS i Aten

Målet minst en medalj i Aten finns förutsättningar att uppnå. Tack vare statens och näringslivets gemensamma satsning på OS i Aten får Svenska Fäktförbundet 1,4 MSEK från SOK under 2002. Förbundets egna insatser är redan höga. Någon ökning av våra insatser på landslagsverksamheten 2002 känns dock näst intill omöjlig. Jag tror, att Svenska Fäktförbundet satsar en större andel av de totala resurserna på elitverksamhet än de allra flesta förbund. Men nu orkar vi inte längre, då tränger den yppersta elitsatsningen på värjan undan näst intill all annan viktig verksamhet som stärker oss på lång sikt.



Samtidigt måste vi nog se över målet ”medalj i Aten”. Det känns så exakt och definitivt. Om vi får ett par fjärdeplatser och en sjätteplats får vi de bästa OS-resultaten på mycket länge. Skulle inte det kunna vara skissen till ett bra mål? Den landslagsledning vi har, och de fäktare som ställer upp, måste också känna fullt engagemang för målen. De måste försöka nå målen med begränsade resurser. Själv har jag en intensiv dialog med våra OS-hopp i värja och försöker vara med vid alla samlingar. Låt oss i fortsättningen prata istället för att skriva brev.



• Kraftfull satsning på utbildning

Ett flertal av målen för Svenska Fäktförbundet förutsätter, att antalet kvalificerade ledare inom fäktningen ökar. Det gäller t.ex. ökningen av antalet klubbar, medlemmar och licensierade fäktare.



Möjligheterna att i framtiden försörja svensk fäktning med kvalificerade instruktörer från utlandet, såsom traditionen varit, är av flera skäl stängda framöver. Svensk fäktning måste som alla andra specialförbund utveckla en bred utbildning, som bygger på den breda folkrörelsens styrka och fördelar. Här handlar det om liv eller död för fäktningen.



• Ökad självfinansiering

Förbundsmötet 2001 fattade beslut om en budget som förutsatte ett nettoresultat om 150 000 kronor från ett projekt för ökad självfinansiering. Detta var olyckligt, då varken planer fanns eller ansvariga hade utsetts. Denna överskattning av möjligheterna att snabbt öka självfinansieringen skapade dels en falsk säkerhet, dels dåliga förutsättningar för att uppnå ett resultat i enlighet med budget. Vi kommer att göra ett negativt resultat 2001.



En kraftfull satsning på sponsorsamarbete är den överlägset viktigaste arbetsuppgiften på kort sikt.



Svenska Fäktförbundets ekonomiska situation är tyvärr sådan, att det inte finns utrymme vare sig för ökade satsningar eller för ultimatum från någon del av verksamheten. En bra organisation kostar inga extra pengar. En dålig kostar tid och pengar. Det tar onödigt mycket tid att gnälla om mer pengar som vi inte har. Vi har inte råd att ge alla det de vill. Jag vill bara i all enkelhet säga, att om styrelsen, eller jag personligen, böjer oss för ultimatum har vi öppnat slussar som bör vara stängda. Vi har inte fått något mandat från årsmöten att förstöra förbundets ekonomi. Istället har vi fått mandaten att tänka på den långsiktiga helheten, att försöka se litet längre än näsan räcker...



Lars Liljegren, Ordförande SvFF

av Max Hellström Lars Liljegren