​Den goda styrelsen

I helgen var styrelsen för Svenska Fäktförbundet samlad på Bosön för att förbereda verksamhetsplan och budget inför förbundsmötet den 6 mars 2016.

Det här var ett möte, då vi också hann med att titta i årets verksamhetsplan. Jag tycker det är fantastiskt att sitta och lyssna till allt som blir gjort av ideella krafter, med stöd av vårt kansli, där vi ju hittar endast en heltid (Pierre Thullberg) och en halvtid (Peter Ejemyr).”Sällan har så många haft så få att tacka för så mycket”, som Churchill sa. I denna hyllning inkluderar jag också Björne Väggö, Martin Roth Kronwall och Peter Barvestad, som arbetar, alla på deltid, med vår idrottsliga utveckling.

I dessa tider är det dags att i föreningar och förbund börja fundera på hur styrelserna ska se ut inför vårens årsmöten. Ett speciellt ansvar har valberedningarna. Inspirerad av det fina arbetet och stämningen i helgen funderar jag på hur den goda styrelsen ska arbeta.

Under de 15 år jag har varit ordförande, har jag sett många ledamöter komma och gå. Det är naturligt. Många identifierar sig som ”klubbföreträdaren”, ”vapenföreträdaren”, ”fäktföräldern” eller ”elitföreträdaren”. Alla dessa erfarenheter är viktiga i en styrelse, men framgången avgörs av förmågan till överblick och kraften för helhet och förbundsperspektiv.

Den positiva spiralen i styrelsearbetet och samarbetet med kansliet får också näring av goda förberedelser inför beslut, bra diskussioner före beslut, ett konsekvent genomförande av dem samt en ständig utvärdering av beslut och verksamhet.

Det goda styrelsearbetet präglas av öppenhet, tillit och trygghet – att ledamöterna, inkl. ordföranden, vågar vara sig själva. Att vi skrattar gärna och ofta, inte sällan åt oss själva. Det gör vi.

I det goda styrelsearbetet är det högt i tak. Vi är nyfikna och vill förstå varandra. Och vi har respekt för varandras uppfattningar.

Efter beslut står vi för de beslut vi har kommit överens om.

Vi håller tyst om det som sägs på styrelsemöten, om vem som sagt vad och varför. Protokollen har vi som talarmanus, när vi kanske får en vädjan från utomstående att utveckla motiv och annat för mer eller mindre obegripliga beslut.

Här missar vi en del, inte minst jag själv. Ibland ursäktar vi oss med att fäktningen är en liten idrott, att alla känner alla.

Den som vill göra ett viktigt jobb i en styrelse ska naturligtvis få stöd. Den som tar ansvar och har fått styrelsens mandat i viktiga frågor måste också ha befogenhet att, tillsammans med kansliet, driva dem.

Det goda föredömet är en hörnsten både för styrelsen som kollektiv och för enskilda ledamöter. Där måste jag bekänna en sak för att göra det lite mer konkret. I vår alkoholpolicy skriver vi så här:

”Inga alkoholdrycker ska förekomma bland vare sig fäktare, ledare eller domare i samband med idrottsverksamhet för barn och ungdomar - t ex under träningsläger och tävlingar eller resor till och från dessa”.

På Bosön i lördags kväll fanns inga barn och ungdomar från fäktningen. Därför kunde jag med gott samvete ta en öl, tyckte jag. Det gjorde jag också, och satte mej ned för att titta på fotbollslandskampen mellan Sverige och Danmark. Då blev jag tillrättavisad av en kamrat i styrelsen, som sa att ”det är nog inte så lämpligt, när det sitter ungdomar från fotbollen i bänkarna och vid borden bredvid.” Lite skamsen försvann jag från gemenskapen för att snabbt återkomma utan öl. Förr i tiden kallades sådant ”kamratfostran”. Jag uppskattar det och försöker ibland också tillämpa det, ibland med sämre resultat.

Det är speciellt viktigt att vi som styrelseledamöter står för fäktningens kärnvärden så som nytänkande”, ”glädje”, ”jämlikhet och jämställdhet”, ”sportsmannaanda” och verkligen lever som vi lär.

I Svenska Fäktförbundet, och naturligtvis också i våra SDF och föreningar, ställs det också krav på att vi ska ha tid att arbeta operativt, hjälpa kansliet att gå från beslut till verklighet och handling. Vi ska också förbereda beslut och påverka dagordningen, så att mina egna ”käpphästar” kommer med. Någon gång har jag varit med om att en styrelseledamot som skäl för att sluta sa, att ”mina punkter har ju inte kommit med i diskussionerna.” Det är vars och ens ansvar att bidra till både den strategiska och den mer praktiska agendan.

Ibland försöker jag fundera på vilka uppgifter som är viktigast för en ordförande. Att hålla målen för organisationen levande. Det är därför jag pratar ofta om visioner, målbilder och nyckeltal. Andra pratar mer och bättre om fäktningens taktik och teknik. Att leda arbetet och representera utåt och inåt. Att uppmuntra och ge stöd till framför allt nya ledamöter. Och att ta det yttersta ansvaret för att lösa konflikter.

Den som är konflikträdd ska inte vara ordförande, inte ens i Svensk Fäktförbundet.

Och den som är ordförande måste förstå, att alla ledamöter är lika mycket värda, och alla uppfattningar är lika viktiga.

I ett protokoll från en förening i 20-talets östgötaidrott kunde man läsa följande:

”Mot beslutet reserverade sig samtliga ledamöter utom ordföranden.”

När det går så långt har det varit dags att sluta för länge sedan.

Lars Liljegren

av Peter Ejemyr Lars Liljegren