Fäktförbund i förändring – inför helgens förbundsmöte

På söndag samlas vi till förbundsmöte. Många föreningar kommer. Tyvärr inte alla, men med dem kommer vi att prata på annat sätt. I den förändring vi nu är inne i måste alla vara med. Det är det samtalet som lägger grunden till lojalitet med fattade beslut.

Vår vision inleds på det här sättet:

”Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.”

Visionen ska ju sporra oss. Och det har den verkligen gjort. Vårt damlag har under året vunnit världscup i Barcelona, kommit fyra i EM och gjort många bra prestationer. Tyvärr räckte det inte ända fram. Kvar finns nu drömmen om att Emma Samuelsson och Robin Kase ska lyckas kvalificera sig individuellt till OS i Rio och där göra bra ifrån sig.

När OS-äventyret är slut startar ett mycket seriöst arbete för att utvärdera landslagsverksamheten, tillsammans med SOK, och försöka göra en detaljerad plan för hur vi ska lyfta oss ytterligare fram till OS 2020. Visionen har stark lyskraft.

Vi ska också fortsätta att utveckla barn- och ungdomsfäktningen. ”Fäktningen ger, bättre än andra idrotter, ungdomarna ett livslångt idrottsintresse”, skriver vi i vårt program ”Fäktningen inför framtiden”. Vägen till framgång, en idrott där alltfler är med i äldre åldrar, går över förändrade tävlingsformer, där alla får fäkta mycket och mot så jämnt motstånd som möjligt. Vi vet att det finns ett antal ”annorlunda” tävlingssystem. De måste vi göra konkreta och prova tillsammans med arrangörerna av våra barn- och ungdomstävlingar redan i år.

Vi måste arrangera flera regionala tävlingar, så att det blir billigare och enklare att tävla. Det här är viktigt, då licenserna minskade marginellt bland ungdomar under det senaste året. Vi måste pröva att underlätta kombinationen skola och träning genom tysta läxläsningsrum vid fäktlokalen. Det finns föreningar som lyckas organisera läxhjälp.

Vi ska också ta de första stegen på nästa varv, ännu en remiss om ungdomsfrågor. Väldigt intressanta frågor, som nu diskuteras i andra förbund är bl.a. de här: Hur ska vi förhålla oss speciellt till barnidrotten, d.v.s. små fäktare upp till 12 år? Ska vi ha nationella tävlingar, rankinglistor och resultat för barn? Och hur ska vi se på den mängd av internationella tävlingar, som också lockar ut våra barn och ungdomar på ibland ganska tveksamma äventyr?

I svensk idrotts program ”Idrotten vill” kan vi läsa det här om barnidrotten:

”Vi delar in vår idrott efter ålder och ambitionsnivå. Med barnidrott avser vi i allmänhet idrott till och med tolv års ålder.

I barnidrotten leker vi och låter barnen lära sig olika idrotter. Barnens allsidiga idrottsutveckling är normgivande för verksamheten. Tävling är en del av leken och ska alltid ske på barnens villkor.”

Bra kan bli bättre. Jag tror att vi kommer att få en bra och ganska het diskussion. Det är bra. Tystnad ger ingen utveckling.

Vi samlas med en stor portion självförtroende. Våra nyckeltal som vi bestämde för första gången vid förbundsmötet 2009, går som tåget, som någon skulle uttrycka sig. Här nedanför finns de mål vi 2009 bestämde för 2014 – och resultatet.

Nyckeltal 2008 Mål 2014 Resultatet 2014
Antal föreningar

43 50 52
Antal medlemmar

4300 5000 4938
Antal licenser

851 1000 925
Lokalt aktivitetsstöd
 -antalet deltagartillfällen
 -antalet sammankomster


80049
10014

100000
11500

99732*)
11131
Studietimmar i SISU-regi

346 800 1850

*) i jämförbar åldersgrupp

Vi kan sträcka på oss tillsammans. Det här har vi gjort riktigt bra.

Nu föreslår vi nya nyckeltal för 2020. Vi tror att vi kan blir bättre på alla. Men förutsättningen är att vi drar åt samma håll, arbetar med samma mål i både förbund och föreningar.

Direkt efter förbundsmötet arrangerar vi konferenser för föreningarna i Stockholmsområdet, Mellansverige och Norrland. Syd och Väst har vi redan klarat av. Den viktigaste frågan är naturligtvis hur vi tillsammans ska nå våra mål.

Och någonstans mellan hägg och syren hoppas vi att alla föreningar har hunnit boka in, och helst genomfört, möten om verksamhetsplaneringen med någon styrelseledamot. Det började verkligen illa för mej. I min hemstad Eskilstuna har vi ju en relativt ny förening, Värjan – Eskilstuna Fäktklubb. Där skulle min turné inledas. Jag hade beställt tågbiljetter och hotellrum på det lilla hotellet med utsikt över min barndoms vattendrag – Eskilstunaån. Men influensaviruset ville annorlunda. Det blev Ipren istället. Så nu tar vi alla upp kalendrarna under helgen och bokar in de roliga samtalen. Till stöd för dem har vi ett speciellt föreningsmaterial samt verksamhetsplanens tre spalter med vad som bör göras i förbund, SDF och föreningar för att vi ska nå våra mål.

Låt mej avsluta med något som kan glädja oss alla. Våra lokala aktivitetstillfällen har ökat kraftigt, med 32 procent under åren 2009 – 2013. Samtidigt minskade de i svensk idrott med 4, 5 procent, eller från 54, 8 miljoner till 52, 3 miljoner under samma tid. Om svensk idrott hade haft svensk fäktnings utvecklingskraft hade det varit 72 miljoner aktivitetstillfällen istället för 52 miljoner. Vi har mycket att lära av andra. Men svensk fäktning har också en del att lära andra. Strategiarbete är inte i första hand allmänt prat. Det är sammanhållning omkring målen och ett hårt arbete tillsammans för att göra dem till verklighet. 

Välkomna till förbundsmöte!

av Peter Ejemyr Lars Liljegren