Får idrottsrörelsen syssla med idrott?

Någon gång brister det bara. Det hände igår. Då kom ett pressmeddelande från ”folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister” Gabriel Wikström (S). Han fick inleda sin regeringskarriär för några månader sedan med att inte ge ett enda korvöre extra i statsstöd till idrotten. Konstanta anslag sedan 2008 har lett till, att inflationen har grävt ur ca 200 miljoner. Han kastade socialdemokratiska vallöften i papperskorgen och gjorde hela idrottsrörelsen besviken.

Trots detta politiska magplask höll jag ändå tummarna, när Gabriel Wikström talade vid Riksidrottsforum i Gävle för drygt en månad sedan. Han berättade att han hade spelat fotboll, sprungit i skogen och gått på gym.

Det kunde ju ha varit värre. I Stockholm, landets huvudstad, blev många efter valet oerhört glada över att staden nu har fått ett idrottsintresserat idrottsborgarråd. Emilia Bjuggren (S) med brinnande idrottsintresse fick efterträda personer, vars ointresse för idrott endast överträffades av oviljan att lära sig något. Förra gången landets huvudstad hade idrottsintresserade idrottsborgarråd hette de Alf T Samuelsson (KD) och Py Börjeson (S). Det var mer än åtta år sedan.

Gabriel Wikström höll ett fint anförande i Gävle. Men egentligen var det tomt på innehåll. Vallöftena var svikna. Och självklart kunde han inte säga något konkret om framtiden. Uttrycket ”koka soppa på en spik” fick sin praktiska tillämpning på ett sätt som sällan skådats. Vi applåderade. Och till sist, utan någon som helst ironi, var det skönt att känna att det på grund av hans närvaro byggdes broar mellan idrotten och regeringskansliet. Förväntningarna ökade igen.

Från detta regeringskansli skickades igår ett pressmeddelande med rubriken ”Regeringen stärker idrottsrörelsens folkhälsoarbete” med Gabriel Wikström som avsändare.

Vi fick reda på att ”regeringen beslutat att ge 500 000 kronor i bidrag till Riksidrottsförbundet för att ta fram en plan för att stärka och utveckla idrottsrörelsens arbete med folkhälsa.”

Det har blivit en ovana bland riks- och kommunalpolitiker att försöka använda idrottsrörelsen som redskap för sina egna agendor. Idrotten får extra stöd i kommunerna om föreningarna arbetar särskilt med jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald, integration och mycket annat.

Regeringarnas budgetpropositioner har också blivit alltmer fyllda av politiska krav på idrottsrörelsen. Och nu var det dags för folkhälsan.

Allt oftare ställer jag frågan: ”Får idrottsrörelsen syssla med idrott?”

Som tämligen nyvald ordförande i Stockholms Idrottsförbund fick jag frågan av den nya landstingspolitikern från miljöpartiet: ”Vad gör idrotten för miljön”. ”Ingenting”, sa jag. ”Om vi vore en miljöorganisation, och inte en idrottsrörelse, skulle inte två av tre femtonåriga pojkar och hälften av femtonåriga tjejer vara med”, fortsatte jag. Hon såg ut som en fågelholk i ansiktet och verkade inte förstå.

Sedan idrotten föddes har vi förbättrat folkhälsan. Detta sysslar vi med varje dag i föreningar och förbund som en konsekvens av den roliga idrotten.

Vi arbetar för att behålla allt fler ungdomar längre upp i åldrarna. Fäktförbundet har genomfört en enkät om varför barn och ungdomar slutar. Nu ska vi bli ännu bättre. Vi ska försöka ge alla ett livslångt idrottsintresse, så att alla i bästa fall deltar i framtida fäkttävlingar på fredagskvällen som i FFF:s Trophée des Pères. I fredags kom jag sjua, slagen bl.a. av en fantastisk fäktare som fyllt 80. Idrotten ger glädje genom hela livet.

Vi försöker också förbättra jämställdheten och få allt fler ungdomar med utländsk bakgrund med i verksamheten. Titta t.ex. på Brommapojkarna, denna fantastiska fotbollsförening i västra Stockholm. 38 procent av ungdomarna är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrotten?

Vi försöker beskriva allt detta nödvändiga i vårt program ”Fäktningen inför framtiden”:

”Arbetet för jämlikhet och jämställdhet utgår ifrån att framgång inom detta område också leder till bättre beslut inom fäktningen. Svensk fäktning får därigenom en verksamhet, som i ännu större utsträckning är attraktiv för alla, oavsett kön eller bakgrund.

Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter.

Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”

600 000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening.

Många av de ideellt arbetande ledarna är också föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor och snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om ca 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca 1:80 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på 1,7 miljarder kronor.

Idrottsledare ger tillbaka nästan 20 gånger mer än det statliga anslaget.

Kunde inte detta vara skäl nog att slippa en hel del av politikernas agendor, pekpinnar och försök att styra idrottsrörelsen.

Som vi skrev i Stockholms Idrottsförbunds program 2006:

”Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget.”

Som bilaga finns en klassiker om detta ämne av Svenska Dagbladets tidigare sportchef Sune Sylvén. Den berättar om viktiga samtal i en idrottsförening, där man höll på att glömma bort det allra viktigaste – idrottens glädje.

Lars Liljegren

 

 

Bilaga:

"Idrottsledarens stora dilemma"

Krönika av Sune Sylvén publicerad i Svenska Dagbladet den 12 juni 2011

Det är rätt komplicerat att vara idrottsledare i moderniteten. Det var antagligen lättare på Victor Balcks och punschbalernas tid. En tid som ingen vill ha tillbaka.

Häromkvällen kom Ludvig, 11 år, hem från fotbollsträningen. Pappa frågade om det varit kul.

Ludvig såg lite tveksam ut:

– Tränaren hade ett långt papper som han hade fått från styrelsen. Det var något som dom högsta i svenska idrotten, RF eller RFSU eller nåt, hade skrivit ihop. Och som dom ville att vi skulle följa.

– Det låter intressant…

– Ja, först pratade tränaren om att tjejernas fotboll var lika viktig som killarnas. Vi fick inte tränga ut dom på träningsplanen. Det kallades jämställdhet. Schysst, tyckte vi. Men det finns ju bara gubbar i styrelsen, sa Olle.

– Och sen?

– Så snackade han om hur viktig demokratin är. När vi får rösträtt så skulle vi rösta och absolut inte på dom som tycker illa om invandrare. Då började Kalle gråta för hans farsa är med i det där läskiga partiet.

– Men det är inte din pappa. Började ni träna sen?

– Nja, tränaren sa att vi måste tänka på att vara schyssta mot alla människor och absolut inte fick köra med otäcka ramsor. Och om vi gick på Råsunda fick vi inte bråka och slåss utan skulle också applådera bra grejer som motståndarna gjorde. Och vi fick inte skrika mot domaren, även om han var kass. Men på våra matcher gnäller tränarn alltid på domarn.

– Och sedan kom bollarna ut på planen?

– Sedan snackade han om vi inte skulle vara rädda för att krama varandra och våra ledare. Om vi vann eller gjorde mål eller så. Men det fick inte bli för mycket kramade, då skulle vi direkt berätta för någon vuxen. Han sa nåt om en gammal höjdhoppare som råkat illa ut. Detta var väldig viktigt, sa han, men oss skäller han ju bara på. Skärp dig, Nylund, brukar han vråla.

– Blev det något taktiksnack?

– Tränaren sa att alla måste få vara med när vi lirade. Det fanns viktigare saker än fotboll och även den som inte hade bollen särskilt ofta borde också få vara med. Som Nicke alltså. Och det skulle vi andra inte gnälla över, vi skulle uppmuntra dem som var sämre. Även om vi förlorade.

– Och sen...

– Talade han om att alla människor hade samma värde, svarta och vita och att rasism var det värsta som fanns. Det måste vi alla kämpa mot.

– Bra, grabben, men hur gick det på träningen?

– Det blev ingen. Tiden var ute. Så vi gick hem.

Har detta inträffat? Kanske inte, men man kan inte vara säker i den politiska korrekthetens tidevarv.                                                                                         

av Peter Ejemyr Lars Liljegren