​Har idrotten misslyckats?

I förra veckan dök de upp igen. De är perenna ungefär som snödroppar och krokus, som nu visar sig på gräsmattan. Jag talar om de svarta rubrikerna om idrotten.

”Misslyckad idrottssatsning”, stod det i Svenska Dagbladet. Och som avslutning berättade Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, att det enda verkningsfulla är att man tar ifrån idrotten pengarna. Det brukar han säga.

Den här gången handlade det om ”Idrottslyftet”, som regering och riksdag har gett fyra miljarder kronor till sedan 2007. Idrotten hade misslyckats med att nå samtliga mål, d.v.s. att öka antalet idrottsutövare, behålla utövarna längre, utveckla idrotten genom "Idrotten vill" samt utöka tillgängligheten till idrottsanläggningarna, kunde vi läsa.

Det där skedde samma vecka som Svenska Fäktförbundet hade årsmöteshelg på Bosön. Där var glädjen stor. Vi hade veckorna innan fått guld och brons i världscupen. Veckan före mötet kom Linus Islas Flygare och Åsa Linde hem från Maribor med en guld- och en bronsmedalj från junior- och kadett-VM.

Men nästan ännu lyckligare var vi över våra nyckeltal. Fler föreningar och studietimmar. Fler fäktande ungdomar, när vi räknar licenser. Och en fantastisk ökning av antalet deltagartillfällen som ger stöd från det lokala aktivitetsstödet.

Vi brukar förklara framgången med att vi har gjort förankrade framtidsprogram och verksamhetsplaner. Vi åker hem från förbundsmötet och ställer oss frågan: ”Vad kan och måste vi göra i vår förening för att vi tillsammans ska bli starkare och leva upp till våra mål?”

Bakom framgångarna ligger hårt lagarbete. Lite snack, mycket verkstad i förbund, SDF och föreningar. Men en förutsättning för den positiva förändringen har också varit pengar från Idrottslyftet till rekrytering och till läger för att göra fäktlivet roligare, så att ungdomarna är kvar längre upp i åldrarna. Vi har styrt hårt och gett pengar också till instruktörskurser och till domarkurser. Så har vi kunnat utbilda fler ledare för att ge allt fler barn och ungdomar en bra verksamhet.

Men så här ser det inte ut överallt. Mellan åren 2009 och 2013 minskade antalet deltagartillfällen i statistiken över det lokala aktivitetsstödet från 54, 8 miljoner till 52, 3 miljoner, eller med 4, 5 procent.

De tio största förbunden inom svensk idrott svarar för 81 procent av alla aktivitetstillfällen. Där har minskningen varit 5, 0 procent. Åtta minskar, medan två skiljer sig från mängden, simning och gymnastik, som ökar med 6 respektive 18 procent. Mest illa går det för ridsport (-22 procent), friidrott (-19) och för basket (-15).

Och vilka har det då gått bäst för? Klättring har ökat sina deltagartillfällen med 79 procent, mångkamp med 76, skridsko med 62 och curling med 59 procent. Men totalt blir det inte så många från de fyra första, sammanlagt 84 937 tillfällen.

Men så till det riktigt roliga för oss. Fäktning, ett förbund bildat 1904, just nu utan stora fixstjärnor som kan dra lite extra till fäktlokalen, hamnar på femte plats av de 70 förbunden inom RF-familjen. Antalet deltagartillfällen ökar från 77 942 till 102 562, eller med 32 procent.

Om vår ökning skulle ha varit svensk idrotts, skulle antalet aktivitetstillfällen ha varit 72 miljoner istället för 52!

Vilka blir slutsatserna av detta?

Vi ska göra en bra ungdomsfäktning ännu bättre genom de beslut vi fattade i helgen. Vi ska förändra tävlingsformerna, arrangera flera regionala tävlingar och försöka hjälpa barn och ungdomar att bättre kombinera fäktning och skolarbete. Vägen till framgång går över läxläsningsrum, läxhjälp och mellanmål på fäktlokalen.

Ännu fler ska börja fäkta. Ännu fler ska stanna kvar i fäktningen.

Vi måste också orka med att leva oss in i varandras villkor och försvara den goda idrotten, när professorer och politiker talar om idrottens misslyckanden.

Idrotten har fått en sämre ställning i skolan år efter år, trots att alla nu vet, att det finns ett positivt samband mellan idrott och goda studieresultat. Är det konstigt att färre barn blir stimulerade att idrotta, när idrott är näst intill utraderat från schemat?

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. Det finns t.ex. många fler bandyarenor i Ljusnans dalgång än i Stockolmsregionen. I Stockholm finns inte en enda med tak! Så kunde jag fortsätta med behoven för t.ex. handboll och basket. Är det konstigt att allt färre idrottar, när det inte finns anläggningar för de stora idrotterna i de växande storstadsregionerna?

Så här skrev jag för några månader sedan på den här platsen:

”De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om ca 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca 1:80 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på 1, 7 miljarder kronor. Idrottsledare ger tillbaka nästan 20 gånger mer än det statliga anslaget.”

Och var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrotten?

Vore inte det tillräckligt för att en professor i idrottsvetenskap och ett antal statsråd skulle tycka att idrotten är väl värd sina pengar? Och faktiskt gör sig förtjänt av mycket mer.

Så här inleder vi vår motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman i vår:

”Det blev ingen höjning av statsanslaget till idrotten. Och det har det inte blivit sedan 2008. Därmed har svensk idrott tappat nästan 200 miljoner kronor på grund av prisökning jämfört med 2008. Socialdemokratiska vallöften om ökat stöd fick ingen plats i budgetförslaget.

Det känns extra tråkigt för aktiva i den svenska idrottsrörelsen att konstatera, att den enda fråga den nyvalda och illa fungerande riksdagen har lyckats lösa i bred enighet över blockgränserna är snålhet mot den svenska idrotten.”

Detta är däremot ett stort och gemensamt misslyckande både för den svenska idrotten och för politiker i regering och riksdag. Men också detta kan vi ändra på.

Lars Liljegren

SF Antal deltagartillfällen, de tio största
2009 2013 (%)
Fotboll 18 799 668 18 266 198 – 2, 8
Innebandy 5 293 253 5 019 067 – 5, 2
Ishockey 4 281 548 4 010 567 – 6, 3
Handboll 2 996 550 2 862 092 – 4, 5
Ridsport 3 330 957 2 609 922 – 21, 6
Gymnastik 2 080 027 2 456 067 +18, 1
Basketboll 2 758 995 2 359 459 – 14, 5
Simning 2 021 065 2 145 067 +6, 1
Tennis 1 645 047 1 543 629 – 6, 2
Friidrott 1 642 217 1 338 812 – 18, 5
RF totalt 54 766 054 52 285 991 – 4, 5
SF Antal deltagartillfällen, SF med störst ökning
2009

2013

(%)
Klättring 23 034 41 188 +78, 8
Mångkamp 3 727 6 570 + 76, 3
Skridsko 15 029 24 322 +61, 8
Curling 8 106 12 857 +58, 6
Fäktning 77 942 102 562 +31, 6
RF totalt 54 766 054 52 285 991 – 4, 5

av Pierre Thullberg Lars Liljegren