Kaj Czarnecki in memoriam

Kaj Czarnecki, fäktmästare på FFF 1975-77, har avlidit.

Kaj "Zuhnu" Czarnecki avled 13 januari 2018 på ett vårdhem i San Antionio, Texas, USA. Hans närmaste familj var hans dotter Monica Czarnecki, syster Marita Palmgren och hans tidigare fru Mona Khoury-Hoopfer.

Kaj var ingenjör och har arbetet i många olika länder.

Han föddes 1936 i Helsingfors. Mellan 1957 och 1968 var han Finlands bästa fäktare med omkring 15 individuella guldmedaljer i finska mästerskap. Han deltog på värja både i lag och individuellt vid Olympiska Spelen i Rom 1960.

Kaj tränade och utbildade sig i fäktning under 60-talet i Tyskland (Düsseldorf), Italien (Dario Mangiarotti Milano) och Frankrike (Michel Pecheux i Racing Club de France).

1975-1977 var han fäktmästare på FFF och var således min fäkttränare. Kaj var instrumentell för min fäktkarriär och dök upp vid ett mycket känsligt tillfälle. Efter att ha misslyckats som florettjunior vid VM 1973 slutade jag tävla och åkte till USA för att studera 1973-74. 1975 var jag tillbaka med nya perspektiv på värjfäktning som jag ville följa. Detta sågs tyvärr av omgivningen initialt som ett sätt att fäkta florett med värja. Kaj var utan tvivel den förste som förstod att mina annorlunda idéer skulle teoretiskt kunna vara framgångsrika. Vidare förstod han att jag med min florettteknik skulle mycket ofta hamna i närkamp och en förutsättning var att jag skulle kunna vinna nästan alla närkampssituationer. Han var generös, till skillnad från alla andra fäktmästare som jag känner, med att träna närkamp fullt ut på ett självuppoffrande brutalt sätt. Det gjorde ont i mig och måste gjort ont för Kaj men han klagade aldrig. Vidare hade Kaj den internationella erfarenheten och kunde vägleda mig både in i en värjteknik men också taktiskt gentemot olika internationella fäktstilar. Han var den som lärde mig att vinnarstrategi är något annat än bara fäktning- eller fysträning. Man behöver inte fäkta bra själv för att vinna. Det går ut på att få motståndaren till något dumt och sedan gäller det att inte tveka. Och tveka kunde man inte göra när man tränade närkamp med Kaj.

Samtidigt tyckte vi att den gemensamma utmaning var mycket tillfredställande speciellt när den kröntes av framgångar i världscupen och att jag som VM debutant kunde ta två VM guld 1977.

Det var en mycket stor personlig besvikelse när han valde 1977 att åka till San Antonio men han skulle få bättre förhållanden där som fäkttränare för USA:s femkampslag. Vi höll kontakten under några år.

Jag sörjer Kaj som tränare, mentor och vän.

Johan Harmenberg

av Pierre Thullberg