Henning Österberg: De stora fäktmästarna

(ur Fäktning nr 2/97)
Achille Marozzo, från Bologna, gav 1536 ut sitt epokgörande verk Opera Nova. I detta försökte han sammanföra alla tricks och hemliga stötar till ett enhetligt system och utveckla vissa principer för fäktrörelserna. Marozzo beskriver en mängd olika utgångsställningar från vilket ett anfall eller en konterattack skulle påbörjas, s k guardior. Fäktning är helt inrikad på anfall och inga parader med klingan förekommer, istället beskriver Marozzo hur man använder dolk, rundsköld eller, i brist på annat, vänsterarmen för försvar. Marozzo lärde ut sina egna hemliga stötar till sina elever. De måste dock svära på att aldrig gå i strid mot sin fäktmästare.



Camille Agrippa, från Milano var mannen som först visade på stötens betydelse och användbarhet. Agrippa var förutom fäktmästare arkitekt, matematiker och ingenjör: Han kom vid analyser av rörelserna fram till att hugget är naturligare och lättare att göra, att stöten är svårare att lära men snabbare och därför att förorda. I sitt stora verk Trattato di Scientia díArme från 1553 reducerar han Marozzos alla guardior till fyra stycken; prima, seconda, terza och quarta. En del av illustrationerna i Agrippas verk är gjorda av Michelangelo och det fick stor uppskattning och spridning.



Giacomo di Grassi, även han från Milano, fortsatte på den av Agrippa inslagna vägen. Grassi finslipade vapenrörelserna genom att dela in klingan i fyra delar. De två närmast spetsen skulle användas för anfall, och de två närmast fästet för försvar. Grassi är alltså den förste som beskriver parader med klingan. 1570 utgavs hans verk som fick stor spridning och 1594 gavs det ut i London översatt till engelska under titeln True Arte of Defence. Grassis arbete kopierades mer eller mindre av många tyska och franska författare.



Angelo Viggiani, från Venedig var den siste i raden av den italienska skolans stora nydanare på 1500-talet. I sitt verk Lo Schermo från 1575 utvecklade han Agrippas teorier ytterligare. Viggiani höll på att högra foten alltid skall vara främst, och det är därför inte så konstigt att det var Viggiani som uppfann utfallet, som han kallade punta sopramano. Viggianis verk är relativt sparsamt illustrerat, däremot försöker han grafiskt illustrera teorin med ett träd: Albero del le guardie, där de olika termerna växer ut på grenarna likt ett släktträd.



Joachim Meyer var en elev till Marozzo som 1570 publicerade sitt verk Grundtliche Beschreibung der freyen ritterlichen und adelichen Kunst des Fechtens. Hans verk representerar höjdpunkten för den italienska fäktskolan i Tyskland. Meyer var den förste som använde ett geometriskt mönster i golvet för att för att öka precisionen i fäktarnas rörelser. I Meyers verk dominerar stöten, även om hugget fortfarande finns med. Meyer inskränker sig inte heller till enbart rapir, utan beskriver även fäktning med dolk och tvåhandssvärd.



Henry de Saint Didier var en provencalsk soldat och adelsman, som även han inspirerades av Marozzo och Agrippa. Efter att ha tillbringat flera utbildningssejourer i Verona, publicerade han år 1573 det första franska verket Traicté Contenant les Secrets du Premier Livre sur líEspée seule. Saint Didier erkände de italienska teoretikernas överlägsenhet, och efter att tacksamt ha beskrivit alla positioner och guardior, återger han anekdoter om historiska dueller. Saint Didiers lycka var gjord när han skänkte originalet av sitt verk till den franske kungen Karl IX till vilken han inbjöds för en uppvisning. Mötet blev en succé och slutade med att kungen och Saint Didier vänskapligt korsade klingor med varandra.



Giovanni Antonio Lovino, var en mycket skicklig och pedagogisk mästare, som 1580 i Milano gav ut Modo di Cacciare Mano alla Spada. Det innebar inte några revolutionerande nyheter för fäktkonsten, utan innehåller 66 sidor med utsökta färgillustrationer. I verket lärs fäktningen ut i form av en dialog mellan lärare och elev, något som var helt nytt och senare fick många efterföljare. Lovino dedicerade och skänkte verket till den franske kungen Henrik III, själv en bra fäktare.



Salvator Fabris, var från Bologna, där han först studerade under Marozzo, för att sedan gå vidare och studera på Italiens förnämsta fäktakademier, för Agrippa, Grassi, Viggiani m fl. Fabris reste runt vid de olika hoven i Europa, lärde ut och samlade på sig nya kunskaper. Efter många års resor hamnade Fabris i Köpenhamn som hovfäktmästare hos Kristian IV. Där gav han 1606 ut sitt berömda verk De lo Schermo overo Scienza díArme, vilket han tillägnade sin arbetsgivare som finns avbildad på titelbladet. 1618, när en ny upplaga av verket kom ut, tillägnades den Gustaf II Adolf. Fabris kom inte med några epokgörande nyheter i sitt verk, men det omfattade kontentan av vad som skrivits om fäktning under det tidigare århundradet. Det fick stor betydelse, inte minst i Norden. Antagligen var Fabris sin tids mest välutbildade och mångkunnige fäktmästare, något som bland annat bevisas av att han är den förste skiljer på tillämpningen av olika sorter taktik.



Vincento Saviolo, italiensk fäktmästare som undervisade rapirfäktning i London, där han la fram sin avhandling i två delar Vincento Saviolo - His Practice och Of Honor and Honorable Quarrels 1594.









George Silver, engelsk gentleman som i direkt polemik med Saviolo 1599 la fram arbetet Paradoxes of Defence. Han attackerade starkt denne och hela den italienska rapir-skolan. Silver förordade ett betydligt kortare vapen av engelskt ursprung och var faktiskt den förste som beskrev principen för parad - ripost. Han angav fyra fundamentala regler, på vilka han grundade sina teorier: judgement, distance, time and place.



Joseph Swetnam, engelsk fäktmästare från början av 1600-talet som enbart kvalificerar sig i det här sällskapet på grund av sina sju grundprinciper för försvar, giltiga än idag: 1) en bra gard, 2) att bedöma avståndet, 3) att känna platsen, 4) att ta sin tid, 5) att skaffa sig utrymme, 6) att ha tålamod, 7) att öva regelbundet.



Nicoletto Giganti, var en italienare som, i sitt verk Scuola overo Teatro di Spada från 1606, utvecklade utfallet, stoccata lunga, som den främsta anfallsrörelsen. En av Gigantis främsta teser är också vikten av att finter alltid skall vara enkla, vilket är förståeligt med tanke på rapirens långa klinga, som är upp till två gånger armens längd.



Ridolfo Capo Ferro, var en tysk (Rudolf Eisenhaupt?) verksam i Siena, som 1610 gav ut sitt stora verk Gran Simulacro dellíArte e dellíUso della Scherma. Capo Ferro fick stor framgång med sitt verk i vilket han förenklar fäktrörelserna ytterligare. Han är den som för in vänsterhandens betydelse för utfallet. Capo Ferros verk är illustrerat med mycket välgjorda gravyrer av nakna fäktare som på ett mycket uttrycksfullt sätt genomborrar varandra med långa rapirer.



Le Perche du Coudray, nämns ibland som den franska fäktskolans fader (ibland nämns Saint Didier). du Coudray delade i sitt verk LíExercise des Armes ou le Maniement du Fleuret från 1635 upp paraden och riposten i två skilda tempon. Han formade garden till en ställning anpassad såväl till anfall som till försvar. Med du Coudray inleds det franska maktövertagandet för fäktkonsten. En andra reviderad upplaga av hans verk gavs ut 1676. du Coudray gäller dessutom för att ha varit den historiske Cyrano de Bergeracs tränare.



Charles Besnard, med Théorie de líArt et Pratique de líEspée seule ou de Fleuret från 1653, får han äran av att vara den som klassificerat parader och stötar.



Philibert de la Touche, (ett passande namn) var en fäktmästare med mycket högt anseende vid Ludvig XIVs hov. I Traite díEscrime 1670 delade han in klingan i en stark och en svag del, beskrev degagemant och började utveckla något som är embryot till en fleche. la Touche överdrev utfallets längd så att man efter detta inte kan återgå i gard. Enda sättet att fortsätta striden om man inte har framgång med utfallet, är att satsa på remis.



Wersson de Liancour, var en av de främsta anhängarna till realistisk träning. 1686 gav han ut sitt verk Le Maistre d'Armes, ou l'Exercice de l'Epée seule, som de kommande åttio åren blev något av fäktningens bibel. de Liancours undervisning riktar sig i högre grad till andra fäktmästare än direkt till fäktare. Till skillnad från många av de andra fäktmästarna, som nedtecknat sina erfarenheter i slutet på sin levnad hade de Liancour en lång och lysande bana framför sig när hans avhandling kom ut. Han menade att fäktningen inte var en lek utan betonade nödvändigheten av att använda sina färdigheter till att försvara sig och sin ära. Coupéstöten kan tillskrivas de Liancour. Han tog dessutom helt bort vänsterhandsparader i sin undervisning. Två av de Liancours råd till unga fäktmästare var att aldrig tala om för en elev vad denne skall göra utan att genom realistiska övningar tvinga eleven att utföra nödvändiga aktioner, samt att aldrig göra det lättare för eleven än under en verklig kamp.



M. Angelo var en italienare som studerat i Paris, varefter han undervisade fäktning enligt den franska skolan i London. Han såg på fäktning som en sport som utvecklade elegans och förfining. Icke desto mindre förberedde han sina elever på att försvara livet med duellvärjan. 1763 gav han ut sitt berömda arbete LíEcole des Armes. Det som gör verket speciellt är att det är illustrerat med utomordentligt vackra gravyrer. Verket har givits ut i flera senare upplagor, somliga kolorerade. Angelo blev mycket känd och uppskattad i England. Adeln tävlade om att skicka sina söner till hans skola, inte bara för att lära sig fäktning, utan också goda seder. Kungen, Georg III, skall ha kallat honom den mest fulländade gentlemannen i hela riket. Angelos son, Harry, var den förste som introducerade fäktövningar för kvinnor.



Gomard var en fransk fäktmästare som anses vara den mest betydande av alla de fäktmästare som under 1800-talet lade grunden till den fäktningen vi har idag. I La Théorie de líEscrime från 1845 systematiserade han fäktningen genom att definiera och ordna rörelserna och skapa klarhet över själva fäktningen.



Jules Jacob var med sitt arbete Le Jeu de l'Epée från 1887 en av den moderna värjans skapare. Jacob hade en fäktsal i Paris där han utvecklade teorierna för det nya vapnet. Eftersom grundprincipen var att varje stöt räknades, under förutsättning att den stoppat motståndaren om spetsen varit skarp, rådde Jacob sina elever frankt: "-Stick på handen".

av Mats Ingerdal