Bruce Dickinson: Idrott är rock'n'roll!

Exklusiv intervju med Iron Maiden-sångaren och fäktaren Bruce Dickinson av Kalle Dixelius.
Idrott och rock´n´roll har alltid varit varandras spegelbilder. Vad var det egentligen för skillnad på Jesse Owens prestationer i Berlin-OS och Elvis Presleys storhetsår? Båda bröt rasbarriärer, båda överträffade sig själva. Båda väckte anstöt, båda har gått till historien som legender. Den enda skillnaden var att Jesse Owens sprang och hoppade, medan Elvis Presley sjöng och juckade.



Ser man enbart på vilka känslor som berörs, är det egentligen ingen skillnad. Glädje, sorg, ilska och frustration. Enkla och lättfattliga känslor, som förstärks av antingen en briljant frispark eller Den Där Låten. Att vinna en viktig match eller göra en fulländad spelning - känslan är densamma.



- Det finns ett ställe du kommer till när du tränar och tävlar ibland, som är samma ställe som du upplever ibland på scen. Det finns en miljon olika namn för det - en del kallar det "peak experience" andra kallar det "zonen".



Det betyder att du är totalt absorberad av vad du gör och allting runt omkring dig bara upplöses i sig självt, säger Bruce Dickinson, före detta sångare i Iron Maiden och före detta fäktare i elitklass.



- I fäktning innebär det att det inte finns NÅGONTING den andre killen kan göra för att störa dig. Det är inte ens en möjlighet. Helt plötsligt är det som om du hade en stor hand som kontrollerar varenda muskel i motståndarens kropp. En gång hämtade jag upp ett underläge med 9-1 och vann med 12-11. Känslan efter en sån match är helt obeskrivlig. Bättre än sex, bättre än att stå på scen inför tusentals människor. Jag har varit där några gånger.



Var det en viktig match?

- När du hämtar upp 9-1 är alla matcher viktiga. Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad det var för match.



Bruce Dickinson är något så ovanligt som en rockstjärna med ett förflutet som elitidrottsman. I slutet av åttiotalet, precis när Iron Maiden var nästan som allra störst, var han snubblande nära att bli uttagen till engelska landslaget i fäktning. Han blev brittisk mästare i både lag och individuellt, som junior. Och han började plocka poäng i de viktiga poängtävlingarna. Men han nådde inte riktigt ända fram.

- Jag hade förmodligen kommit med i landslaget om jag fortsatt. Kanske, kanske hade jag grejat olympiska laget till Barcelona 1992. Men troligen inte.



Han sitter i biblioteket på ett av de mer faschionabla hotellen i Stockholm och kan inte sitta still i sin vräkiga läderfåtölj. Allra minst när han talar om fäktning.



- Fäktning är fysiskt, mentalt och spirituellt. Det upptar hela dig, från din själs djupaste botten till dina yttersta tåspetsar. Varje gång du går upp på pisten och någon säger "en garde" erbjuder du motståndaren att krossa ditt ego. Varje dag, varje match. Och i en viktig match...



Bruce Dickinson skakar på huvudet och tar en klunk av sitt te med mjölk.

- ...jag menar, glöm liv och död. Det är mycket viktigare än så. Mentalt kan det vara så fruktansvärt brutalt. Det handlar ju om att förudmjuka motståndaren. Tyvärr finns det en del mentala sadister inom fäktning.



Att kalla Bruce Dickinson för rockstjärna är egentligen fel. Han är en före detta rockstjärna. I Iron Maiden var han en riktig rockstjärna, som stod inför tiotusentals människor på arenor. En sån som alla pojkar drömmer om att bli.



Men sedan han sade upp sig från Iron Maiden har han fört en ganska bortglömd tillvaro. Han har gett ut några soloskivor, som ingen egentligen brytt sig om. Dessutom har han tagit flygcertifikat och jobbat som pilot. På väg att bli en vanlig människa, med andra ord, vilket är svårare än man tror.



Från att få allt man pekar på, inklusive kvinnor och droger, till att bli en vanlig arbetande människa. Den övergången har knäckt mer än en rockstjärna.



- Att hänga med mina fäktpolare gav mig verkligen ett annat perspektiv på heavy metal. Några av dem var stora Maiden-fans, andra älskade bara klassisk musik. Vad vi hade gemensamt var att vi alla älskade att fäkta - vi brukade gå ut efter att ha spöat varandra hårt på pisten, räkna våra blåmärken och ta en öl. Och det fick mig att ta hela grejen med Maiden mycket mindre allvarligt. Jag blev betydligt mindre självgod. Musiken blev viktigare, att vara rockstjärna blev mindre viktigt. Det är, för att uttrycka det lite elakt, nyttigt att umgås med nördar.



Nördar?

- Tyvärr har fäktning en tendens att dra till sig väldigt pedantiska,

regelfixerade typer. Det är inte dem jag brukar vara med. Jag tycker om att umgås med de riktigt galna typerna. Som min fullständigt tokiga ungerska tränare.



Hur skulle du beskriva dig själv som fäktare?

- Jag är aggresivt defensiv. På grund av hur jag är byggd, jag är rätt kort, måste jag hela tiden försöka få motståndaren att göra misstag, öppna sig. Jag är förmodligen fruktansvärt irriterande, väldigt intensiv och ettrig. Dessutom tycker jag om att psyka motståndaren.



Favoritattack?

- Antingen sixt-degagé-utfall i axeln, eller bara en sixt-fleche. Sixt-coupé på axeln är också skönt när det funkar.



Är idrott rock´n´roll?

- Absolut.





Kalle Dixelius

Frilansgruppen 107

08-612 88 96

070-716 87 03

av Mats Ingerdal