Henning Österberg: Fäktkonsten i Sverige

(ur Fäktning nr 2/97)
Det äldsta som skrivits om fäktning i Sverige står, liksom så mycket annat, i Olaus Magnus storverk, Historia om de nordiska folken, utgivet i Rom 1555. Olaus Magnus var en svensk kyrkoman som rest mycket i Skandinavien för att sälja avlatsbrev, och därför väl kände förhållandena här. När Gustav Vasa genomförde reformation motsatte han sig denna och tvingades i landsflykt till Italien där han tvingades stanna resten av sitt liv. Såsmåningom blev han utsedd till svensk ärkebiskop av påven (den sista katolska sådana). Hans historieverk (som är skrivet på latin), innehåller skildringar av folkliv, naturresurser, kuriosa och mycket mer. Verket gav Europa en bild av Sverige för flera generationer framåt. Olaus Magnus berättar att det vid Gustav Vasas hov hölls fäktskola varje vecka, liksom i många av stormännens slott och att îsomliga voro så skickliga i den ädla fäktarekonsten att de med ett ofelbart hugg kunde träffa motståndarens ögonbrynî. Den blivande Erik XIV fick lära sig fäktning jämsides med andra idrotter som en del i sin utbildning till Sveriges regent.

Rapiren kom till Sverige ganska tidigt. Av inventariet från Gustav Vasas klädkammare daterat 30 oktober 1548, framgår att kungen redan då ägde 12 rapirer. Salvator Fabris verk från 1606 var med all sannolikhet tidigt känt i Sverige. Om några fäktsalar eller fäktmästare vet vi ingenting förrän det medelst ett kungligt brev inrättades en tjänst som fäktmästare vid Uppsala universitet 1653. Omkring 1670 inrättades en fäktmästartjänst vid universitetet i Lund.



I Sverige, liksom i övriga Europa, försökte de styrande att stävja det misshagliga duellerandet, första gången 1590. 1662 utfärdade förmyndarregeringen för Karl XI ett duellplakat: Kongl.Maj:s Placat och förbudh angående allehanda Dueller och otwungne Slagsmål. En ytterligare skärpning med stränga straff för såval duellanter och sekundanter kom 1682: Kongl.Maj:s Stränge och Alfwarlige påbudh angående Dueller och Slagzmål samt förordning öfwer den reparation som den Beskymfade hafwer at undfå. Effekten av förbuden är tvivelaktig.



Karl XII:s fäktmästare

Den första (och av äldre litteratur enda) svenska fäktboken skrevs av Diedrich von Porath, îKongl. Maj:ts Håff-Fächtmästareî , som 1693 utgav sin Palæstra Suecana eller Den adelige Fächtare-Konsten. Vad gäller fäktningen innehåller den inte något originellt men trägravyrerna är mycket fina och uttrycker energi och rörelse. Porath beskriver fäktning med långa karolinska värjor. Inga andra vapen eller tillhyggen förekommer, men vänsterhanden används friskt, liksom avväpningsrörelser och omkullvräkningar. Teoretiskt stödjer sig Porath främst på Fabris, Capo Ferro och Giganti. Inledningen har så gott som kopierats från Fabris. Så här lyder första delen av den på ren 1700-talssvenska:



Fechtande består uti twenne ting/nämbligen offesa och diffesa;

hwilka bägge blifwa fullbrachte och förrättade igenom dhe 4. Guardien eller hufwudstycken. Såsom Prima, Secunda, Tertia och Quarta.



I början på 1700-talet avtog duellfäktandet nästan helt i Sverige. Den svenska adeln var då till stor del sysselsatt inom statsapparaten, antingen som officerare eller som ämbetsmän, och koncentrationen var riktad mot yttre fiender. Befolkningen var utmattad efter de långa krigen och efter Karl XII:s död tog adeln hand om makten via riksdagen och kungen blev så gott som maktlös. Adelsmännen kunde på ett helt annat sätt få utlopp för sina ambitioner. Frihetstiden innebar att Frankrike fick stort inflytande, men duellerandet blev aldrig på modet igen.



P H Ling, känd som "den svenska gymnastikens fader", innehade fäktmästartjänsten vid Lunds universitet mellan 1804 och 1813. Han skapade en fäktning som anslöt till hans gymnastiska ideal, vilket innebar att hela kroppen skulle tränas. Det är därför inte så konstigt att Lings fäktning innehöll träning både för vänster och höger hand. Ling efterlämnade ett antal skrifter om fäktning huvudsakligen från sin tid som gymnastiklärare vid krigsakademien på Karlberg i Stockholm.

1876 bildades Stockholms gymnastik- och fäktklubb. En av grundarna var Viktor Balck, som är en av svensk idrotts största ledare genom tiderna. Balck var den drivande kraften bakom OS i Stockholm 1912 och satt i Internationella Olympiska kommittén 1894-1920. 1901 bildades Sveriges första specialsammanslutning enbart för fäktning, Föreningen för Fäktkonstens Främjande, FFF. 1904 bildades Svenska Fäktförbundet, nio år före det Internationella Fäktförbundet som bildades först 1913.

av Mats Ingerdal