Henning Österberg: Vikingarnas fäktning

(ur Fäktning nr 2/97)
"Plötsligt tog Orm ett språng framåt och fångade Sigtryggs hugg med svärdet och drev med all sin styrka sin sköld mot hans, så att sköldpiken gick igenom läder och trä och satt hårt fast. Han tryckte sköldarna nedåt så hårt att bådas sköldgrepp brusto, och båda ryggade nu och fingo svärden fria och höggo på en gång. Sigtryggs hugg kom i sidan och tog hål på Orms brynja och gjorde ett djupt sår; men Orms hugg tog i halsen; och ett stort anskri ljöd i hallen när huvudet flög av och studsade mot bordskanten och föll ner i ölfatet vid bordets ända."



(ur Röde Orm, Frans G. Bengtsson)





Även om våra förfäder här i Norden ägnade sig en hel del åt lekar och idrotter var fäktning knappast en av dem. Fäktning tränade man för att bli skicklig med sitt svärd, och syftet var att bli en bra krigare snarare än en skicklig fäktare.



Träningskamperna kan kallas för fäktning, men samtidigt måste vi konstatera att det de ägnade sig åt egentligen inte har ett dugg med vår idrott att göra. En del gemensamma drag med dagens fäktare går dock att hitta utan allt för stor ansträngning.



Svärdet var det vapen som vikingen dyrkade över alla andra vapen. Det var också - tillsammans med stridsyxan - det viktigaste vapnet, inte bara för hövdingen utan också för den gemene vikingen. Eftersom de finaste svärden sällan kan ha smidits av inhemska smeder fick de ofta gå i arv från far till son och förenades med nästan en magisk kraft för innehavaren, som ibland döpte sitt vapen. "Gramr" (Grym), "Fotbitr" (Fotbitaren) eller som i Röde Orms svärd "Blåtunga" är exempel på namn på vikingasvärd. Vikingasvärdet var en förelöpare till riddarsvärden. Det hade en bred oftast tveeggad klinga som var relativt lång, upp till en meter. Fästet och handtaget (hjaltet) hade en kraftigt överdimensionerad knapp och kunde, liksom klingan, vara rikt utsmyckad eller graverad. Ganska många svärd från vikingatiden (år 800-1050 e.Kr.) har återfunnits. De flesta har man naturligtvis hittat i Skandinavien men åtskilliga har man hittat utanför Norden, bland annat på de brittiska öarna och i Ryssland, dit vikingar begav sig för att plundra eller bedriva köpenskap, och där de till stor del slog sig ner och bildade nya samhällen.



Vikingarnas fäktning byggde inte på utfall och parader utan på hugg och mothugg. Parader utfördes med rundskölden som man höll framför sig. Man försökte undvika motståndarens hugg genom kroppsfinter och vridningar, och så att säga vända bort motståndaren för att därigenom komma i läge för eget hugg. I denna typ av fäktning var det viktigt att vara snabb, smidig och ha bra balans.



Ett tillfälle då goda fäktkunskaper var till stor nytta var ifall man blev utmanad till en holmgång. Holmgången var en form av rättsskipning som existerade endast under vikingatiden. Det huvudsakliga syftet var antingen lösa en juridisk tvist eller att skaffa sig ekonomisk vinning genom att besegra sin motståndare. Som namnet antyder skulle holmgången utkämpas på en begränsad yta, t ex en liten holme. Reglerna skiljer sig mellan olika områden men var alltid mycket strikta och finns i detalj beskrivna genom sagor från vikingatiden:



"Holmgångslagen bjöd att man skulle ha en skinnfäll, som mätte fem alnar mellan snibbarna och med stroppar i hörnen. I dem skulle man slå ned spännpinnar med huvud. Runt fällen skulle strimlas grässträngar, tre fot breda och fyra pinnar markerade hörnen. /---/Var man skulle ha tre sköldar och när de alla var sönderhuggna, måste han stiga in på skinnfällen även om han tidigare kommit utanför den. Från detta ögonblick fick han endast skydda sig med huggvapen. Den hade första hugget som blivit utmanad. Ifall motparten då blev sårad så att blod föll på fällen var det inte nödvändigt att slåss längre. Om en av männen steg utanför pinnarna sades det att han vek tillbaka, men steg han med båda fötterna kallades det att fly. Vardera skulle ha en man att hålla skölden framför sig när de slogs. Den som blev värst sårad ägde gälla holmlösen och det var tre marker silver för att bli löst från holmgångsplatsen."



(ur Kormak Ögmundarsons saga)

av Mats Ingerdal