Skillnad på att vara bäst eller att vara störst

1-6 7-6 6-0 6-4 är en av de största svenska idrottshändelserna. Det var inte så mycket att Mats Wilander vann Öppna Franska som 17-åring 1982, utan sättet han gjorde det på.
Inför 19 000 åskådare och miljontals tv-tittare ville Mats Wilander spela om matchbollen i sin första Grand Slam final. Vilas på andra sidan nätet var tveksam till domslutet, Wilander likaså. Domaren meddelade att bollen skulle spelas om efter önskemål av Wilander.



Jag trodde inte det var sant, publiken trodde det ännu mindre och ställde sig spontant upp och applåderade.



Mats Wilander var i mina ögon aldrig den bäste tennisspelaren, men absolut den störste. Efter en makalös karriär blev han aldrig lekledare i stadskampen, inte i Gladiatorerna, han var aldrig med i Superstars, har inget eget kalsongmärke och han skulle aldrig sälja dammsugarmunstycken.



Han åkte dit för kokain i urinen och för det ska han ha skit. Riktigt mycket skit till och med. Men jag är av den åsikten att när man sonat sitt brott är man fri. Den friheten hade Ludmila också men hon fattade aldrig poängen, utan såg bara pengen.



Ludmila är för all framtid förpassad till alla idrottsarenors skamvrå. Hon var bäst i världen på att klippa tio häckar, men när spotlighten stängts av, mikrofonerna tagits bort och bankkontot fyllts saknade hon ändå något. Hon ville som många andra stora idrottsmän och kvinnor inte inse att allting har ett slut.



Girigheten förpassade intelligensen till hyllan. Här skulle till varje pris mjölkas stålar ur varumärket Ludmila!



Många skrattar åt hennes kälksatsning. Det gör inte jag. Hon ville göra något ingen gjort förut, och dessutom tjäna pengar på det. Helt ok för mig. Men något säger mig att Ludmila aldrig spelat om matchbollen på Roland Garros och att hon mer än gärna skulle sälja plastiga dammsugarmunstycken. Det är skillnaden mellan att vara bäst och störst.

av Max Hellström