Om att inte förstå

Det finns många saker jag inte kan förstå. Hur kan det till exempel komma sig att Utbildningsradion är ett tv-program?
Och att Socialdemokraterna, som styrt Sverige 61 av de senaste 70 åren, demonstrerar på 1:a maj för mer rättvisa och solidaritet? Mot vem och vad demonstrerar de?



Jag fattar heller inte varför min tunnelbana varje gång måste vänta innan den kan köra in till Alvik för att det alltid är ett tåg framför? Kan man inte se till att tågen går så att detta inte behöver hända i stort sett varje dag?



Och varför har tjejerna bredare handtag på sina rakhyvlar med motiveringen att man då inte skär sig så lätt…?



Och varför måste 4:ans buss (som jag ibland tar till jobbet) byta till nummer 94 nattetid. Den går exakt samma sträcka, men någon på Stockholms Lokaltrafik anser tydligen att jag som användare av allmänna kommunikationsmedel måste känna till att detta inte är en dagtur?



Men allra minst förstår jag varför unga killar stämmer träff i en park för slå ihjäl varandra?



Jag har varit AIK:are så länge jag kan minnas. Jag har varit medlem i Allmänna Idrottsklubben sedan 1982 och i min värld är en spelare per automatik en av världens bästa i samma stund han, eller hon, drar på sig den svart-gula tröjan. I mina ögon är Gary Sundgren definitivt en av landets bästa backar, Mats Rubarth given i landslaget och Andreas Andersson behöver inte ens en motivering.



Jag är också ganska säker på att jag kan hitta en Elfsborg-supporter som inte håller med mig, ett Kalmar-fan som inte tycker jag är riktigt klok och en inbiten Malmö FF-anhängare som undrar om jag överhuvudtaget sett den senaste allsvenska tabellen?



Men frågan är om jag vill slå dom på käften för det?



Jag får jämt och ständigt försvara AIK:s dyra värvningar, Black Armys uppförande, Gary Sundgrens miss på Ullevi (trots att han då inte spelat i AIK på fyra år) samt det faktum att halva Lars-Tommy ju faktiskt tränade AIK guldåret 1992 och därför bara tar ut AIK:are. Men det gör jag mer än gärna för det är nämligen en del av själva grejen, en del av tjusningen att alla inte håller på samma lag. Jag älskar att retas när AIK vinner, jag mår nästan fysiskt dåligt när dom förlorar.



Men har jag någonsin övervägt att slå ett basebollträ i huvudet på pappan iförd Hammarbytröja med två söner i grön-vita halsdukar? Nej, men jag undrar så klart hur en vuxen människa kan göra så mot sina barn…



Jag är vanligtvis ingen anhängare av linjen ”hårdare straff och fler poliser”. Men jag tror inte att lösningen på det här problemet är dialog. Vi talar trots allt om personer som i många fall är grovt kriminella och som bestämt sig för att inte följa samma regler som alla vi andra. Då är det bara hårt mot hårt som gäller.



Och i sak har Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell rätt när han säger att detta inte i första hand är ett problem för Svenska Fotbollförbundet. Precis lika lite som AIK har ansvar för att jag som medlem exempelvis åker fast för rattfylla, kan förbundet ansvara för att folk vill slåss ute på stan. Klubbarna och förbundet ansvarar givetvis för att det är hög säkerhet inne på arenorna. Lika självklart är det att polisen ska sköta säkerheten utanför. Det förstår till och med jag.



Max Hellström

av Henrik Almér