Fler måste ta ansvar!

Det finns många lovande tecken, och mycket att vara stolt över, inom svensk fäktning. Vi har för närvarande fyra aktuella elitidrottare, med Peter Vanky i spetsen, som får del av SOK:s satsning inför OS i Aten 2004.
"De tog spelen, men vi skall ta medaljerna", som Olof Stenhammar, vår entusiastiske OS-general, så träffande uttryckte det, när han tog initiativ till att samla ihop 70 nya miljoner från svenskt näringsliv som en direkt följd av Stockholms OS-kampanj. Sedan har staten lagt till lika mycket. Vi får hoppas att någon medalj kommer till oss.



Låt mej också konstatera, att dörren inte är stängd för ytterligare fäktare. SOK-gruppen utökas ständigt med kunniga och hårt satsande ungdomar. Vi har redan nu, i förhållande till vår storlek, en kraftig representation. Det kan bli ännu bättre.



Ideellt arbetande idrottsledare i drygt 50 klubbar bär upp vår idrott. När sportsidorna alltmer liknar ekonomi- och kriminalsidorna har vi hittills varit förskonade från sådant. Hittills inga dopingskandaler. Och hittills inga ekonomiska oegentligheter.



Hos oss, det har jag redan märkt, har idrottens själ fortfarande herraväldet. Det skall vi värna om. Allt vi bygger upp kan snabbt raseras, om enskilda ledare eller aktiva förlorar omdömet. Sådant får inte hända hos oss, när vi långsiktigts skall bygga vårt varumärke SVENSK FÄKTNING.



"Den som är satt i skuld är inte fri", skrev vår nuvarande statsminister i en bok för ett antal år sedan. Vi är inte satta i skuld, men riktigt fria är vi inte ännu. Ekonomin måste bli bättre, så att vi får råd med alla de ambitiösa planer som spirar i huvuden och på papper.



En stark ekonomi, med ett betydligt större eget kapital, är en förutsättning för långsiktiga framgångar. Och det är också en förutsättning för att vi skall kunna ta risker. Den som inget vågar vinner inget. Jag hoppas att alla de kända namn vi har inom svensk fäktning skall kunna samlas och tillsammans med oss i styrelsen diskutera hur vi skall kunna öka samarbetet med företag och andra organisationer.



En dialog inom hela svensk fäktning om målen och vägarna till målen är också en förutsättning för framgång. Då kommer vi att lyssna till varandra, förstå varandra och lära av varandra. Ett sådant samtal om svensk fäktnings framtid bryter också ned konflikter, som ofta uppstår för att vi inte tar oss tid att tala med varandra. Det finns litet för mycket skitprat och konfliktungar. Det har vi inte råd med i ett litet förbund som vill gå framåt.



Fler samtal med varandra och färre om varandra är ett bra valspråk. Jag ser framför mej någon form av enkelt rådslag till distriktsförbund och föreningar, där vi analyserar vår egen position, styrkor och svagheter i förhållande till andra specialförbund här hemma och till våra konkurrenter utomlands. Vi bör fundera över de hot och möjligheter som samhällsutvecklingen ställer i utsikt.



Har vi större eller mindre chans i en framtid, där häftighetsfaktorn ökar bland ungdomen? Vi skall naturligtvis också samtala om målen för vår verksamhet. De nuvarande, som tar sikte på 2004, är ambitiösa. Här är några:



* Minst en medalj vid OS 2004

* Från drygt 3000 till 4000

* Från drygt 300 till 500 licensierade fäktare

* Från 50 till minst 80 klubbar







Vi bör fundera noga på realismen och samtidigt värdera hur vi skall hitta vägen till målet. Är det kraftfullare juniorsatsningar vi behöver? Klarar vi av att bygga upp regionala fäktcentra på flera platser i landet, så att fler ungdomar på hemmaplan får de fördelar som vårt fäktgymnasium i Karlskrona erbjuder? Vilken ledarutbildning behöver vi?



Vi måste hitta ett bra sätt att samtala om det här. Och när vårt högsta organ, förbundsmötet, till sist slår fast målen och vägarna till målen måste vi få kraft i genomförandet. Då måste allas ansträngningar riktas åt samma håll. En förutsättning för detta är deltagande i diskussionen och inflytande över besluten. Då föds också ansvaret för att göra målen till verklighet.



På en punkt har jag, trots att jag är ny, en mycket bestämd uppfattning. Förbundsmötets former måste förändras, så att fler får ta ansvar både för besluten och för genomförandet. Vid senaste förbundsmötet fanns endast åtta ombud, som delade på 33 röster.



Norrlands Fäktförbund var överhuvudtaget inte med utan hade överlåtit de fem rösterna till en utmärkt fäktledare från Stockholm. Hur i hela friden skall åtta personer ensamma kunna ta ansvar för viktiga beslut och dessutom åka från förbundsmötet, informera och se till, att besluten också blir verklighet? Så här kan vi inte ha det, om vi skall få kraft i svensk fäktning.



Lars Liljegren, ordförande SvFF

av Lars Liljegren Lars Liljegren