Challenge Bernadotte – den bästa hittills

Jag sitter i Eriksdalshallen i Stockholm och tittar ut över ett antal pister, vackra mattor i fyra färger och fler sponsorskyltar än någonsin. Det är en kort paus i lagtävlingen. Det har ännu inte blivit lunch. Hur det går på eftermiddagen är ingen som vet, varken sportsligt eller organisatoriskt. Men redan nu kan vi säga som den gamla IOC-ordföranden Samaranch sa efter nästan varje olympiskt spel: ”The best games ever”. Vad är det då som har hänt med den tävling som Svenska Fäktförbundets styrelse dödförklarade i höstas?

Styrelsen konstaterade då, att vi inte hade en organisation med tillräckligt många entusiastiska människor från klubbarna i Stockholm. Det var grundproblemet. Om man har den organisationen, så kommer sponsorintäkterna, idéerna och framgången.

Efter styrelsens beslut att lägga ned tävlingen hände det som brukar hända, när styrelsen fattar nödvändiga, men kontroversiella, beslut. Det första är att ett antal fäktpersonligheter ber styrelsen dra åt helvete. Det hände naturligtvis också den här gången. Titta bara på de gamla ”foruminläggen”, där personangreppens svulstiga formuleringar endast överträffas av bristen på kunskap, t.ex om förbundets ekonomi. Det är inte alltid åsikterna vid den tidpunkten i debatten kombineras med insikter. Det svävar då ett fäktdebattens milda vansinne i hetluften.

Förresten, nu är pausen slut. Och USA och Frankrike möts på pisten nedanför till vänster. Fäktarna hälsar på varandra. Jag ser bl.a. de eleganta bröderna Jeannet och lille Boisse, som för övrigt blev tvåa i gårdagens individuella fäktning.

Men sedan händer något annat. Adrenalinkicken och ilskan tar sig mer konstruktiva former. Alla klubbarna i Stockholm, nästan, tog kontakt med bl.a. mej och sa, att nu vill vi göra ett försök tillsammans. De som hade bett styrelsen dra till varmare trakter började istället samla in pengar för att klara ekonomin och sätta upp sina namn på arbetslistor.

Lennart Ahlgren, tidigare ordförande i förbundet och hedersordförande, tog på sig uppdraget att vara ordförande i en styrkommitté, som inte endast styrde och ställde utan också arbetade mycket praktiskt. Pierre Thullberg, som var huvudansvarig för tävlingen på 90-talet och även en bit in på det här seklet, spände sig för plogen, slet och bände som förr, arbetade och trollade som tidigare. Några av oss i styrelsen gjorde också vårt jobb, naturligtvis, men den här gången kände vi oss inte ensamma. Tvärtom. Det vimlar av frivilliga krafter från klubbarna. Det sitter duktiga fäktpappor och fäktmammor i biljettkiosken, de ordnar i mottagningsrummet, fixar och ser till att allt, utan undantag, fungerar. Många fäktungdomar i T-shirts med det klassiska emblemet för Challenge Bernadotte följer fäktarna till pisten, knyter flaggor, innan de skall hissas vid segercermonin, håller reda på tusen saker, ser helt enkelt till att det fungerar. Och fäktflickor, iklädda vita blusar och med leenden som strålar av värme och serviceanda serverar snittar och cider vid mottagningen eller delar ut blommor till pristagarna.

Vid gårdagens finalpass, mottagning och prisutdelning kunde vi också glädja oss åt att många sponsorer var närvarande, tillsammans med bl.a. framstående företrädare för Stockholms stad, som ju bl.a. satsar 100 000 kronor i marknadsföringsstöd. Det var också mycket publik. Klubbarnas engagemang hade lett till, att många ungdomar, och deras föräldrar, den här gången hade sökt sig till Stockholm.

Det fanns lite smolk i glädjebägaren. Vi saknar några framträdande svenska tränare, som verkligen borde vara här. Jag antar att de har goda skäl för att vara borta. För det kan väl inte vara så, att de inte tycker sig ha något mer att lära? Av världens 25 bästa värjfäktare saknar vi två. Det är verkligen något att titta på och sprida vidare till egna fäktare i klubben.

Vår internationelle president René Roch var här under fredagen och lördagen. När jag körde honom till Arlanda idag på morgonen strödde han beröm över tävlingen och hyllade det typiskt svenska, det ideella ledarskap som gör att vi här i Stockholm kan ha en av världens fem grand prix-tävlingar för herrar, värja. De andra går i Montreal, Kuwait, Qatar och fäktningens födelseland Frankrike. Läs raden med platser en gång till. Till den raden fogar vi också Stockholm. Det är något vi ska vara mycket stolta över, värna och vårda. Det är många länder som vill ha en Grand Prix-tävling.

Pierre Thullberg och Per Palmström, vice ordförande i förbundet och den här gången chef för turneringens directoire technique , får båda viktiga internationella uppdrag. Nu ska Pierre åka till junior-VM i Turkiet som chef för den turneringens directoire technique. Skälet till uppmärksamheten är den praktiska erfarenhet de skaffar sig bl.a. genom Callenge Bernadotte. Så blir svensk fäktning starkare i världen, också det en följd av våra egna tävlingar.

Och nästa år ska vi naturligtvis göra en fin tävling ännu bättre.

Vi är ett litet förbund. Det har många fördelar. Vi kan t.ex. sprida goda idéer mellan varandra. Och det är nog lättare för oss än för många andra att se det självklara. Att vi inte har varken råd eller tid att gräla utan måste hålla samman, oavsett vilken klubb vi kommer ifrån, för att göra svensk fäktning ännu bättre.

Tack till alla som gjorde årets Challenge Bernadotte till den finaste tävlingen hittills!


Lars Liljegren





av Pierre Thullberg Lars Liljegren

För medlemmar

» Bli medlem (Ger dig möjlighet att beställa fäktlicens m.m.)

» Redan medlem? Logga in!