Om alla fick bestämma

- funderingar om uttagningssystem och elitläger.



Fäktning är fantastiskt. De uppfriskande grälen likaså. Med jämna mellanrum får jag nypa mej i armen för att känna om jag är vaken, eller om jag drömmer. Låt mej tänka högt en stund.
Med min bakgrund i andra idrotter är det fascinerande att delta i diskussionerna om hur man t.ex. skall ta ut fäktare till junior-VM. Många ringer och kräver millimeterrättvisa. Redan innan säsongen startar skall alla fäktare veta hur många poäng man skall få på olika tävlingar. Sedan är det rätt enkelt. Man reser runt på så många tävlingar som möjligt och tjänar så många poäng som möjligt. De som har flest poäng inför JVM åker dit.



Tänk om det vore likadant i fotbollslandslaget. Den som gjorde flest mål på hösten är självskriven till vårens VM, även om han är skadad eller fullständigt under isen. Vad skall man t.ex. göra om den som blir femma i poängligan fullständigt sopar pisten med den som leder inför de sista tävlingarna före VM samt på det läger som föregår VM? Det finns en tanke hos många inom svensk fäktning, nämligen att räknesnurran skall ersätta ledarnas omdöme. Är det så klokt?



Det har tidigare funnits ett annat säkert sätt att ta sig till VM. Den som haft råd att åka dit har fått vara med. Några krav på att fäktaren skall bedömas komma bland t.ex. de 32 bästa har inte funnits. ”Vad gör den ensamstående trebarnsmamman med fäktande barn och dålig ekonomi?”, frågade en styrelseledamot i helgen.



De här frågorna fortsätter vi att diskutera, bl.a. i styrelsen. Det är ingen hemlighet att det finns delade meningar. Vi får se var vi slutligt hamnar. Inte minst beror det på ekonomin under nästa år.



Vi har nu gett de besked vi behöver ge för tillfället. Vi har berättat, att för att komma ifråga till vårens JVM måste man vara bland de tre bästa på poängligan. Vid valet av de tävlingar som ger poäng prioriteras inhemska tävlingar. På det sättet kan kostnaderna hållas nere för fäktare, föräldrar och klubbar, samtidigt som de svenska tävlingarnas status ökar. De utländska tävlingar, som kan nås med relativt låga reskostnader, har prioriterats framför de som betyder högre reskostnader.



Vi har också i styrelsen slagit fast, att den som vill åka till JVM också måste vara med på de elitjuniorträningsläger som man blir uttagen till. Så var det också inför JVM i Turkiet i våras. Vilket liv och kiv det blev på några få men aktiva fäktledare i klubbarna! Läger var onödigt, tyckte någon. Andra meddelade, att det var för långt till Karlskrona, där lägret hölls. Själv framhöll jag stillsamt, att läger var nödvändiga, och att det var ännu längre till Turkiet än till fäktningens högborg, där fäktgymnasiet ligger. Alla som skulle delta kom till Karlskrona – till ett fint läger som gav en god grund för VM. Men inte ens dagen innan visste vi om proteströrelsen skulle ta reson.



Läger är en viktig förberedelse. Där skall laget svetsas samman, och erfarenheter utbytas. Vi såg under JVM i Turkiet vad samlingarna innan betydde. Det var det sammansvetsade laget, där kollektivet lyfte de enskilda, som var en viktig förklaring till framgången i Turkiet. Ledarna Johan Bergdahl, Charlotte Barvestad och Ulrika Larsson gjorde ett fantastiskt arbete både före och under tävlingen. Litet blyga individualister förvandlades till öppna och generösa lagbyggare. Murarna mellan florett och värja revs ned. Alla hejade på alla. Och när det vid en match inte skedde, skämdes vi alla och led med florettkillarna. ”Det skall aldrig hända igen”, sa vi. Jag vet, för jag fick själv vara med i det fina laget i två dagar.



Många har nu visat mycket dåligt minne. De senaste veckorna har samma diskussion dykt upp igen. Nu är det lägret i Göteborg i vecka 44 som någon med hög röst protesterar mot. Jag vill vara lika tydlig igen. Men en papegojas envishet upprepar jag:



”Den som inte kommer till Göteborg eller något annat läger, utan giltigt skäl, åker inte heller till Trapani i Italien.”



När jag hör och ser den här diskussionen blir jag så ledsen på fäktarnas vägnar. Det är de unga pojkarna och flickorna som slits mellan de läger de gillar och förstår betydelsen av och den rådgivare på hemmaplan som ger ett annat budskap.



Som ordförande har jag också ett ansvar för att försöka skapa arbetsro för de duktiga förtroendevalda, som med små resurser gör ett fantastiskt jobb med juniorverksamheten. De har fått utstå litet för mycket skit under senare tid. De har familj, fulltidsarbete, klubbengagemang och mycket annat. Och på lediga stunder gör de också ett jättejobb för förbundet. Det är tack vare sådana som svensk idrott fungerar. Var rädda om dem, också ni som skriker högst.






Har du synpunkter på denna krönika?

Skriv ett inlägg i fencing.se:s forum.

av Max Hellström Lars Liljegren