Viktiga vägval för riksidrotten

Med en blandning av stor glädje och ödmjukhet har jag sagt ja till de förbund som vill nominera mej som RF-ordförande. Många har bett mej att skriva några rader om det som ligger mej varmast om hjärtat. Det gör jag gärna. Jag tycker det är viktigt, att vi får en diskussion om de viktigaste sakfrågorna, och att alla kandidater, hur många det nu blir, berättar var de står.

1. Idrottens självständighet.



Regeringens och riksdagens satsning på det s.k. Handslaget har inneburit, att svensk idrott under en fyraårsperiod får en extra miljard. Det är bra och ett gott bevis för att den avgående ordföranden har stärkt idrottens ställning i regeringskansli och riksdag.



Men det finns också en baksida.



Vårt förbund, med två anställda, har gjort ett omfattande programarbete och genom en enkät ”tagit tempen” på klubbarna. Bristen på utbildade ledare för att ta emot alla nya ungdomar, som faktiskt bokstavligen klappar på porten, är en helt avgörande spärr mot fortsatt utveckling. Vi har en dröm, att kunna trycka ett viktigt utbildningsmaterial, ”Från knatteinstruktör till fäktmästare”. Mängder av förtroendevalda har skrivit, ritat, fotograferat och sammanställt. Nu söker vi handslagspengar för att göra den dyra tryckningen möjlig. ”Det bör ingå i ordinarie verksamhet”, är svaret hittills. Om det hade varit så, skulle boken naturligtvis ha varit tryckt redan. Men förbundet har inte haft råd. Den stora spärren mot att på lång sikt öppna dörrarna för fler, Handslagets viktigaste område, kvarstår. Var det så det var tänkt?



Vår entusiasm är värd ungefär 15 miljarder om året. Så mycket skulle det kosta, om alla idrottsledare fick ersättning för den tid vi lägger ned. Det är tre gånger mer än vad stat, landsting och kommuner satsar på idrott varje år



Jag tycker det är viktigt, att en framtida riksidrottsstyrelse mycket hårdare poängterar, att om politiker och regeringstjänstemän ska bestämma idrottens innehåll kommer vår entusiasm att förtvina.



2. Spel och lotterier



Bingolotto har varit en av Folkrörelsesveriges mest strålande succéer. Det är viktigt att säga det idag, när det mest gnälls över vikande försäljning. Om någon 1990 sagt, att vi inom idrottsrörelsen skulle utveckla ett lotteri som de närmaste 13 åren (1991 – 2003) skulle ge landets idrottsföreningar 12 miljarder kronor, skulle han eller hon ha tagit till sjukhus, fått en spruta och diagnosen ”akut hybris”.



Ingen succé varar dock för evigt. Även ”Allsång på Skansen” har ett slut. Det gäller att förnya sig och locka med sig köparna eller publiken på den nya vägen. Det är här det har brustit. Och inom fäktningen måste vi bli bättre på att sälja Folkspels produkter. Vi har diskussioner med företaget om ett mer omfattande samarbete. Det är viktigt att vi förstärker de inkomstkällor som vi själva helt och fullt kan bestämma över.



3. Vi måste få genomslag för en ny syn på ungdomsidrotten



För första gången i vår historia ser vi nu tendenser till att idrottens föreningsliv engagerar färre ungdomar. De första tecknen har synts i storstaden. Allvarligast ser det ut bland tjejerna i högstadium och gymnasium.



En förklaring är att de började för tidigt och körde för hårt. Kropp och själ orkar inte. Almanackans gränser sprängs, både för barn och föräldrar.



Det kan tyckas vara en mänsklig rättighet att få del av både kommunernas och riksidrottsförbundets lokala aktivitetsstöd för den tioåring som utövar samma idrott varje dag i veckan, kanske också i värsta fall flera pass om dagen. Men det är inte konsekvent. I snart sagt varje policydokument om barn- och ungdomsidrott berättar vi hur viktigt det är, att barn och ungdomar får pröva på många idrotter och inte köra för hårt i unga år.



RF måste därför snarast ändra sitt stöd



Vi måste leva som vi lär, säger vi ibland till politiker. Det måste gälla oss själva också.



4. Inlevelse i varandras villkor



Statens stöd till idrotten är i år grovt räknat 1 500 miljoner kronor. Lokalt aktivitetsstöd, som har ökat dramatiskt på grund av Svenska spels vinster, uppgår till ca 700 miljoner, och Handslaget ger föreningarna ytterligare nästan 300 miljoner. De återstående 500 miljonerna fördelar RF och specialförbunden med hälften var. Om två år är Handslaget uppe i 500 miljoner.



I en tid, när staten ger pengar till svensk idrott som aldrig förr, hänger inte det statliga stödet till många specialförbund och distriktsförbund med. Utvecklingen slår sönder idrottens infrastruktur och hotar idrottens mångfald och framtida framgångar.



Det här är inget problem för de mycket fåtaliga kommersiellt starka förbunden, som också har de många föreningarna. De får ett stort antal nya miljoner till sitt föreningsliv, samtidigt som kommersiella partners, t.ex. Svenska spel, stärker förbunden centralt och regionalt. Balansen mellan central, regional och lokal utveckling upprätthålls för en handfull förbund.



Speciellt allvarlig är den här utvecklingen för de förbund som inte är medlemmar i Sveriges Olympiska Kommitté, eller de som är med men ändå inte får stöd. Deras elitverksamhet är chanslös framöver, om detta får fortsätta. Varför får inte pengar från Handslaget gå till elitverksamhet för äldre ungdomar?



Det här är extra viktigt att tala om, samtidigt som SOK ännu en gång har gjort ett fantastiskt arbete för att säkra ett starkt stöd också för sommarförbunden inför OS 2008.



Vi behöver inte ställa stora mot små. Vi kan bara börja med att ännu bättre leva oss in i varandras villkor. Jag är övertygad om att ledare i alla idrotter och politiker i regering och riksdag också i framtiden vill ha en svensk idrott med många livaktiga och framgångsrika förbund. Men jag är inte säker på att tillräckligt många ännu har sett varningssignalerna.



Vår ambition måste vara att efter Handslagets fyra år ha ett statligt idrottsstöd som ligger minst 500 miljoner kronor över den nivå som fanns, när Handslaget startade. Men att vår egen kunskap, våra egna drömmar och ambitioner, inte politiska pekpinnar, bestämmer hur pengarna ska användas.



Lars Liljegren















av Max Hellström Lars Liljegren