I stormens öga - om sakfrågor och villospår i valkampanjen

Alla är vi besjälade av tanken att vi ska hålla samman vår fina svenska idrottsrörelse, men att det också behövs förändring. Om detta ska kunna bli verklighet behövs en riksidrottsledning med vilja till förändring, erfarenhet och inlevelse i alla förbunds villkor.



De viktiga sakfrågorna



Idrottsrörelsens självständighet måste förbättras. Förbunden måste få mer pengar i en tid, när vi får mer pengar än aldrig förr från staten, men heller aldrig har haft så lite inflytande över hur de ska användas. Vi måste öka den idrottspolitiska aktiviteten, synas mer och dra konsekvenserna av att vi också kan vara en stark kraft i samhällsdebatten. Etik- och moralfrågorna måste skärpas. Om detta har jag pratat och pratat och pratat igen. Men jag har även lyssnat mycket. ”Mina” sakfrågor ligger i tiden.



För att illustrera behovet av inlevelse i alla förbunds villkor har jag berättat historien om hur riksidrottsstyrelsen tog fram ett förslag om hur de första 100 handslagsmiljonerna skulle fördelas.



Förslaget skulle enligt RF-kansliet betyda, att ca 65 procent av föreningsstödet skulle gå till Fotboll, Gymnastik och Ridsport, som alla har företrädare i Riksidrottsstyrelsen (Lars-Åke Lagrell, Inger Båvner och Karin Mattsson). Det var Karin Mattsson och Lars-Åke Lagrell som förberedde förslaget, sedan RF-kansliet hade kopplats bort från beredningen. Förslaget hade allvarligt splittrat idrottsrörelsen, om det hade gått igenom.



Stockholms Idrottsförbunds aktiviteter, tillsammans med riksidrottsstyrelseledamoten Bengt Westerbergs integritet, gjorde att förslaget förkastades. Bengt Westerberg hotade med att reservera sig, om inte förslaget ändrades. För detta fick han utstå mycket kritik från Riksidrottsstyrelsen övriga ledamöter. Och vi som slogs emot förslaget, och lyckades, känner oss inte speciellt välkomna in i riksidrottsstyrelsens gemenskap. De flesta RS-ledamöters förbund har nominerat Karin Mattsson som ordförande, och deras många företrädare i valberedningen har också gjort sin plikt. Lite av ordenssällskap blir det. De som är bestämmer vem eller vilka som ska komma in.



Splittring – ett villospår



När idrottsledare nu berättar den här historien och många andra nya fakta om de viktiga penningströmmarna, bl.a. om fotbollen allt stridare ström, förs vi snabbt bort från sakfrågorna och in på ett villospår av i första hand Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell.



I Aftonbladet den 12 maj säger Lars-Åke Lagrell:



”Liljegrens kampanj går ut på att försöka splittra de olika förbunden”



Jag själv, och alla som stödjer mej, känner sig kränkta. ”Splittrare” stämplas i pannan på alla som inte tycker som Lars-Åke Lagrell.



Jag känner inte längre igen Lars-Åke, demokraten som respekterade andra människors åsikter, gav en snyting, tog en, skrattade varmt och hjärtligt och berättade, att han höll isär sak och person.



Ännu fler villospår



Ett dygn efteråt ger sig Gunnar Larsson, RF: s ordförande, in på samma villospår och berättar, att jag är olämplig som RF-ordförande. Skälet är att jag sagt, att Lars-Åkes utspel får mej att tänka på ”andra tider och andra länder”. Och i text-TV samma dag, berättar Gunnar, att det andra skälet är att jag i en offentlig debatt sa, att jag skulle be den spelare som firade offentligt med ölburkar eller starkare saker att ”dra åt helvete”. Därmed lägger Gunnar ut ännu ett villospår. Men visst borde jag ha haft ett annat ordval.



Menar Gunnar att en groda som hoppar ur munnen tar bort 30 års aktivt idrottsledarskap? Nej självklart inte, men han såg en chans att nypa till.



Ännu en sakfråga



Idrottens två mäktigaste har talat till förmån för den de vill ha som efterträdare till Gunnar Larsson. Därefter vill jag ta läsaren med från villospåren, ordvalet, till ytterligare en sakfråga.



När jag går in på en av ölfirmornas hemsidor hittar jag en butik med avdelningsnamn som ”Sportprylar” och ”Läktarprylar”. Jo, det är faktiskt sant. I avdelningen för ”Läktarprylar” kan man för 349 kronor köpa ett läderbälte med burkhållare. Om det går som ölfirman tänkt sig, kommer inom några år alla våra läderbälten att innehålla öl. Därmed är ett av målen nådda, att göra ölet till en sportdryck, det där som vi idrottsaktiva långskubbare förr hade i läderbälten. Och bältet passar lika bra till starköl som till folköl. Jag vill säga det, när ölsupandets försvarsadvokater berättar om skillnaden. Ölkulturen håller på att tränga in i idrotten som en utslagen burköl i rumssoffan.



För någon månad sedan publicerades en undersökning, som visade att idrottsaktiva ungdomar drack mer alkohol än andra ungdomar. Det är något helt nytt. Tidigare har vi, med stöd av utredningar från bl.a. CAN (Centralorganisationen för alkohol och narkotikaupplysning), kunnat berätta, att idrottsungdomar dricker ungefär lika mycket alkohol som riksgenomsnittet.



Vad är det egentligen som håller på att hända?



Den goda idrotten, där föräldrar ska känna att barn och ungdomar får ett bra liv och goda föredömen, hotas. Kommunpolitiker, som tidigare sett hur idrotten har varit en god uppfostringsmiljö, drar både öron och pengar åt sig. Varför ska de satsa på idrott, om idrotten lämnar sina goda ideal? Tusentals idrottsledare, som försöker sprida goda värden, blir besvikna, när andra ledare så uppenbart förlorar sans och balans.



Så här sägs det i de alkoholpolitiska riktlinjerna som antogs av RF-stämman 2003:



”Idrottsföreningar och förbund ska i sponsorsammanhang avstå från sådana åtaganden som kan uppmuntra eller på annat sätt leda till ökad alkoholkonsumtion”.



Mot den här bakgrunden är det märkligt att se den syn på öldrickande som nu finns inom vårt största och folkkäraste förbund, fotbollen. Gäller inte

RF: s riktlinjer riksidrottsstyrelsens vice ordförande Lars-Åke Lagrell? Och vad tycker den andra vice ordföranden, Karin Mattsson?



I slutet av januari 2003 blev ett bryggeri en av Fotbollförbundets s.k. Top 2 000-medlemmar.



Under den här säsongen har Svensk Elitfotboll ett samarbete med samma bryggeri som de kända ishockeyprofilerna gör reklam för i samband med ishockey-VM. Allsvenska fotbollstränare gör reklam för produkterna.



Fotbollens engagemang tillsammans med ölföretagen pågår, samtidigt som många seriösa ledare vill få bukt med läktarvåldet. Förbundet har ju också startat en kampanj ”Vi älskar fotboll” för att mobilisera mot våldet.



Snart sagt alla i Sverige bekänner sig till talesättet, att ”där spriten går in, går vettet ut”. Vi vet ju att läktarproblemen förvärras i takt med att alkoholkonsumtionen ökar, även om de bakomliggande förklaringarna till läktarvåldet är många och svåra.



För en månad sedan berättade Fotbollförbundet, att man nu startar ett treårigt alkoholprojekt tillsammans med den statliga Alkoholkommittén.



Svenska Fotbollförbundet med 40 miljoner kronor i resultat 2004, borde ha råd att avstå från ölreklam. Det kanske inte är konsekvent, men jag skulle ha större förståelse, om förbund utan resurser greppade ölfirmornas livboj istället för att sjunka. Vad tycker vi om den här sakfrågan, Gunnar och Lars-Åke? Och vad tycker Karin, som sagt nej till debatter, t.ex. i TV-soffor, där vi tillsammans skulle kunna samtala om framtiden och svara på samma frågor?



Lämna de dunkla villospåren om ordval, råskället om splittring, och kom ut i dagsljuset och diskussionen om sakfrågorna. Välkomna, alla tre!



Lars Liljegren

av Max Hellström Lars Liljegren