Om OS, verkligheten och högvakten

Om två veckor startar de olympiska sommarspelen, de där spelen som så många av oss lade ned så många oavlönade kampanjtimmar på för att få till Stockholm.

Nu kan vi se vad som händer i Grekland i allmänhet och i Aten i synnerhet. Nya motorvägar slingrar fram från den nya flygplatsen. Miljön förbättras. Den grekiska idrotten utvecklas kraftfullt. Det visar resultaten från ett antal mästerskap i olika idrotter under senare år. Greklands självförtroende ökar.



Det här kunde ha varit Sverige och Stockholm. Tänk er ett OS i Stockholm de här sommarveckorna. Istället arrangeras OS i Aten och dessutom utan svenska fäktare. Man kan bli sur utan att gå ut i regnet.



Om detta trista faktum, att vi för första gången i modern tid inte har några svenska fäktare i OS, förs nu en märklig rötmånadsdebatt. Då den drivs i första hand av en levande fäktlegend var det inte konstigt, att den också fick svängrum på Svenska Dagbladet, som i en fin artikelserie skildrar OS-idrotterna.



Det hör ju till ovanligheterna, att ett helt uppslag handlar om fäktning i vår stora och idrottskompetenta morgontidning, så det fanns anledning att läsa artikeln med stort intresse. Artikeln visade sig i första hand handla om Béla Rerrichs synpunkter på fäktningen i allmänhet och på ledningen i svensk fäktning i synnerhet, som bland många andra tillkortakommanden inte heller ”hade kontakt med verkligheten.”



Låt mig berätta om verkligheten och de olympiska spelen.



Från och med detta OS har vi nya regler för deltagande. Vi har endast 32 individuella platser i OS-värjan. Av dem går 24 till medlemmarna i de lag som med hjälp av världscuptävlingar kvalificerar sig. Våra lag har varit bra, men inte tillräckligt bra. Och inte vid rätt tillfälle.



Det är således åtta platser kvar för alla de duktiga fäktare i världen, som inte är med i ett kvalificerat lag. I Europa fanns två individuella ”friplatser” som gick till de två som blev bäst i den helt avgörande tävlingen i Gent i mitten av april. Det lyckades varken t.ex. Peter Vanky eller Maria Isaksson med, de två svenskar som låg högst upp på rankingen.



Om vi hade haft kvar de gamla reglerna hade svensk fäktning varit i Aten med en bredare trupp än någonsin till följd av våra framgångar under senare år.



Vi har en bredare och bättre topp än på länge, bl.a. VM-brons från Cuba på hösten 2003 och ett nästan dagsfärskt EM-brons 2004 i herrarnas lagvärja. Damernas värjlag kom på sjunde plats i VM på Cuba 2003.



Och kanske det mest glädjande inför framtiden. Våra juniortjejer i värja, med en snittålder på 15 år (!), blev sjua i lagtävlingen på J-VM i Plovdiv i våras. Man får vara 20 år där.



Vid årsmötet med Sveriges Olympiska Kommitté, sa den kunnige ordföranden Stefan Lindeberg i sitt inledningsanförande ungefär så här:



”Inom många grenar har vi konstiga bestämmelser. Är det inte fantastiskt att vi har medaljörer från senaste VM, som inte få åka till Aten.”



Det var bl.a. fäktningen han syftade på.



I samband med Challenge Bernadotte var Internationella Fäktförbundets exekutivkommitté på besök. Det känns som om vi alla som varit med om att fatta de här besluten, när antalet fäktplatser i OS dras ned, nu ser, att det inte blev riktigt som vi tänkt oss.



Så något om framtiden.



Inom svensk fäktning har vi under de senaste åren haft en mycket bred och bra framtidsdebatt. Den slutade med att årsmötet i våras beslutade att fastställa programmet "Fäktningen inför framtiden”. Vid årsmötet berättade många som varit med länge, att de aldrig hade varit med om en bättre process och ett bättre årsmöte. Vi var fulla av entusiasm och framtidstro, när vi lämnade mötet. Den entusiasmen ökade ytterligare under jubileumshelgen i pingst, då vi bl.a. arrangerade Challenge Bernadotte.



När sommaren är slut ska vi göra verklighet av vårt program. Vi har fått nya pengar från det s.k. Handslaget. De ska satsas i föreningarna och i första hand komma dem till del, som nu gör verklighet av det program vi alla (nästan) har varit med och diskuterat och beslutat om. Jag har förhoppningen att varje förening under hösten ska arbeta med det planeringsmaterial vi håller på och tar fram. Och jag hoppas dessutom, att förbundsstyrelseledamöter ska orka med att besöka varje aktiv förening under hösten. Själv skulle jag vilja ägna några timmar hos de föreningar, som nu dominerar ungdomsfäktningen.



Min bild av fäktningens verklighet och framtid är annorlunda än den som kom fram i artikeln i Svenska Dagbladet. Jag vill gärna bjuda läsaren på historien om gubben och gumman som åkte för att se sin son gå högvakten och kom hem och berättade för grannen:



"Alla gick i otakt utom våran Karl-Oskar.”



Den kan användas på personer och händelser allt efter behag. Kanske också på mig.





Lars Liljegren

av Max Hellström Lars Liljegren