En ny miljard – problem för svensk idrott?

Våren 2003 har inneburit ett antal glädjande besked för svensk idrotts ekonomi i allmänhet och för Svenska Fäktförbundet i synnerhet.
När vi fyller år brukar vi bli uppvaktade. Så skedde också, när RF blev 100. Men det var litet annorlunda. Födelsedagsbarnet bjöd på kalas men kunde också bjuda på en trevlig överraskning. En kvarts miljon kronor delades ut till alla specialförbund, stora som små, fattiga som rika. Och dessutom fick vi besked om att vårt RF-bidrag blev 85 000 kronor mer än vi beräknat i budgeten.



Jag vill med de här raderna också tacka riksidrottsstyrelsen för att den hade modet att ge alla lika. Den glädje vi känner inför den glada överraskningen är gränslös. De oväntade pengarna stärker oss inför framtiden.



Nu till den riktigt stora gåvan.



Så här skrev regeringen i sin regeringsförklaring den 1 oktober förra året:



Under mandatperioden tillförs idrottsrörelsen en miljard kronor – under förutsättning att idrottsrörelsen öppnar dörrarna för fler, håller tillbaka avgifterna, satsar mer på flickidrotten, deltar i kampen mot droger och vidgar samarbetet med skolorna.



Inför RF-stämman fanns ett dokument som beskrev riktlinjerna för hur pengarna skulle fördelas. Det dokumentet hade tillkommit efter långa överläggningar med företrädare för regeringskansliet.



Principiellt ska staten stödja centrala organisationer, landstinget de regionala och kommunerna de lokala föreningarna. Det lades fast bl.a. i utredningen ”Idrott åt alla” på slutet av 1960-talet. Det finns egentligen endast ett undantag från den regeln – det statliga lokala aktivitetsstödet som fördelas till föreningarna efter de regler som idrotten själv bestämmer. Kommunerna ger också lokalt aktivitetsstöd.



Den naturliga utgångspunkten, när idrotten får nya pengar av regering och riksdag, borde väl vara att fylla på statsanslaget och låta idrotten själv fördela också de nya pengarna. De fördelas då efter kriterier som vi tillsammans dragit upp. Bl.a. värderas antalet föreningar och antalet sammankomster med lokalt aktivitetsstöd, viktiga förutsättningar för en bred ungdomsverksamhet. Men så har inte regeringen velat göra. Och det kan man kanske förstå.



En utgångspunkt har istället blivit, att de nya resurserna ska komma det lokala föreningslivet till del direkt, inte efter en omväg över förbunden. Av det skälet har förslag om att kraftigt öka det lokala aktivitetsstödet varit på tapeten.



Om det centrala stödet till föreningarna plussas på med en miljard är jag säker på, att mängder av kommuner kommer att hålla tillbaka eller skära ned sitt lokala aktivitetsstöd.



Det förslag som presenterades vid RF-stämman var inte heller bra. Det innebär en kraftfull satsning på väl definierade projekt, som regeringen till stor del har bestämt kriterierna för. Även om de rimmar med idrottens egen syn är vi på väg in i en situation, där vår frihet att själv bestämma hur resurserna skall användas ersätts av statlig detaljstyrning.



Mängder av frågor tornar upp sig. Skall skicklighet i projektbeskrivningar vara viktigare än entusiasmen och glöden? Skall vi tvingas in i en ständig osäkerhet om den långsiktiga finansieringen? Det ser så ut, då det presenterade pappret ofta talar om årliga projekt och årliga projektansökningar. Inom vårt eget förbund har vi fått många nya pengar till många viktiga projekt under senare år. Men vi är ständigt oroade för den långsiktiga finansieringen. Och i ett litet förbund har vi inte så många som kan sitta och skriva ansökningarna.



Här måste vi bilda opinion, så att inte det som håller oss igång, entusiasmen och friheten, förtvinar under ansökningshandlingar, resultatredovisningar, formulär, blanketter och idrottspolitiska pekpinnar.



Om de här frågorna skulle vi ha kunnat ha en konstruktiv diskussion före RF-stämman. Idrottens vägval blir mycket viktigt, då jag utgår ifrån att den presenterade miljarden skall plussas på med fler. Men tyvärr kom inte något sådant samtal till stånd.



Nu kan det bli bra ändå. Efter en fin diskussion på stämman lämnade jag ett yrkande, som också bifölls. Det betyder, att vi nu får en bred remiss om pengarna i det s.k. handslaget. Och därefter ska vi träffas vid en hearing, innan riksidrottsstyrelsen tar slutlig ställning till hur man vill ha det.



Vi måste nu hantera den här frågan med förnuft. RS-ordföranden Gunnar Larsson har gjort ett bra jobb för att få loss miljarden. Då får vi inte gnälla och skälla, så att en ny miljard från statsmakterna framstår som ett problem.



Till sist undrar jag, förlåt ironin, om fäktningens aktiva tycker, att vi har för mycket pengar. Både intäkterna från BingoLotto och från det lokala aktivitetsstödet är betydligt lägre än för jämförbara idrotter. Det senare är speciellt allvarligt i en tid, när det lokal aktivitetsstödet förväntas öka kraftigt.



Så här skriver vi på annan plats på hemsidan:



”Den 15 augusti är sista datum för att lämna in ansökan om det statliga lokala aktivitetsstödet (LOK), för den gångna vårens verksamhet, till respektive distriktsförbund. Tänk på att ni genom att ansöka om LOK-stödet inte bara finansierar föreningens egen verksamhet. Storleken på sökta LOK-stöd ingår även som en faktor vid beräkning av det bidrag som SvFF erhåller från Riksidrottsförbundet. Så genom att söka bidraget hjälper ni även svensk fäktning i stort!”



» Kommentera krönikan i fencing.se:s forum

av Max Hellström Lars Liljegren