Vad kan vi lära av valkampanjen?

RF-stämman är över. Strax innan voteringen om ordförandeposten insåg jag, att Karin Mattson skulle få flest röster och försökte ge mitt bidrag till enigheten. De som känner mej vet, att jag sätter samsyn och enighet högt.
För Svenska Fäktförbundet blev det en RF-stämma som kommer att lämna spår efter sig. Min egen roll har skildrats nog, men jag vill berätta om något annat. Vice ordföranden Per Palmström hade en fantastisk plädering för mej. Per är en utomordentlig idrottsledare, som också på annat sätt byggde upp ett brett förtroende för vårt förbund. En journalist berättade, att RF-stämman lyssnade speciellt mycket, när fyra personer talade. En av dem var Per Palmström. Det var en fin debut. Fäktförbundet kommer att synas och höras också i fortsättningen. Det är viktigt för oss vilka beslut som fattas på RF-stämman.



Vi åker från Västerås och känner varma vindar, vindar av försoning, blåsa genom svensk idrott. När Karin Mattsson hade valts enhälligt kramades många som inte hade kramats på länge. Det kändes skönt och faktiskt riktigt nödvändigt. Det stora arbetet ligger framför oss. Det klarar vi bara av tillsammans.



Vad kan vi då lära av det som hänt?



Det första är att några stora förbund har en unik maktställning. De har företrädare i riksidrottsstyrelsen, och de har företrädare i valberedningen. De har ett vittförgrenat nätverk, som också är starkt i distriktsförbunden. Vid nästa RF-stämma måste portarna till makten också öppnas för små och medelstora förbund, så att alla känner, att RS-ledamöter har inlevelse i alla förbundens villkor. Det kommer automatiskt att leda bl.a. till nya arbetssätt på RF-kansliet



Genom valkampanjen har vi också fått ett brett intresse för idrottens sakfrågor. Karins Mattssons beskrivning av de viktiga arbetsuppgifterna innehåller nu allt oftare ord som ”idrottspolitisk aktivitet”, ”ökat stöd till SF och DF” och ”etik och moral”. Stämman beslutade, på Svenska Fäktförbundets förslag, att riksidrottsstyrelsen ska ta fram idrottspolitiska ställningstaganden, som vi tillsammans kan driva i nästa valrörelse.



Väldigt många på stämman markerade också, att idrottsrörelsens självständighet i förhållande till statsmakterna måste öka. Riksidrottsstyrelsen kan själv styra endast 75 av statsanslagets 1 500 miljoner. Ett drastiskt uttryck för stämmans önskan om ökad självständighet var att valberedningens kandidat, Korpens ordförande Tommy Ohlström, blev utslagen av Leif Larsson, skolidrottens ordförande och en genuin idrottsledare. ”Det räcker med politiker i riksidrottsstyrelsen”, sa boxningens Björn Rosengren. Och så blev det. Socialdemokratiska riksdagsgruppens kanslichef fick stanna utanför, och Leif kom in. Så kan det gå.



Det ska bli spännande att se hur det nu går med prövningen av vårt studiematerial. Vi har ju lämnat en ansökan till RF om pengar till tryckningen av vår bok. Den boken behövs för att vi ska kunna utbilda fler ledare och därigenom klara av Handslagets viktigaste område, ”öppna dörrarna för fler”.



Under de två åren fram till nästa stämma ska vi ha en bred diskussion om en ”strategi för idrottens finansiering”. Då får vi se var motsättningarna finns i sakfrågorna och hur vi kan gjuta samman idrottsrörelsen omkring principer, som alla förbund känner sig förtrogna med. Här finns mycket sprängkraft. Det är när jag har talat om den här frågan som anklagelserna om ”splittring” har kommit. Låt oss hoppas att delade meningar smälter samman.



Delade meningar både i sak- och personfrågor är en tillgång i en stor folkrörelse och demokratins grundförutsättning. I partier och fackliga organisationer förtvinar demokratin bl.a. därför att delade meningar sällan får komma upp till ytan och därmed inte heller får genomslag i besluten. Vår s.k. valrörelse har också gjort, att massmedia har intresserat sig för vår största folkrörelse på ett sätt som aldrig förr. Hur många journalister hade brytt sig och kommit till Västerås, om allt hade varit klart på förhand?



En av journalistens viktigaste uppgifter är att skildra vad som sker i det som synes ske. Tidningar har skildrat företeelser i svenskt idrottsliv som tidigare ingen har sett eller brytt sig om. Stenar som har legat länge i marken har lyfts upp. Och under har det ibland legat något som också skulle behöva lite dagsljus. ”Här rivs för att få luft och ljus”, skrev Strindberg. Vi har inte rivit ned något. Vi har byggt en starkare idrottsrörelse. Luft och ljus är nödvändiga förutsättningar i en stark rörelse.



Låt mej avsluta med några viktiga frågor. Svaren på dem blir ganska avgörande för det klimat vi kommer att ha vid nästa stämma.



  1. Är de stora förbunden, som nu har inflytandet, beredda att i riksidrottsstyrelsen släppa in SF- företrädare, som symboliserar det jag stod för i kampanjen, bl.a. inlevelse också i de mindre förbundens villkor?
  2. Hur kommer Karins Mattssons löften om dialog att sätta fart? I praktiken har det inte varit någon sådan under senare år.
  3. Hur ska Karin Mattsson arbeta, så att hon inte anklagas för att ”gå någons ärenden”?
  4. På vilket sätt kommer signalerna om försoning och dialog att påverka RF-kansliets arbete?




De förbund som har stött mej i kampanjen har kommit närmare varandra. Händer som aldrig mötts har tryckts. Idrottsledare som aldrig träffats tidigare har hållit ihop i personfrågan. Många idrottsledare kommer att följa riksidrottsstyrelsens arbete extra noga och fråga sig på vilket sätt styrelsen tolkar det som skett.



Jag är själv optimist och konstaterar, att Karin Mattsson efter kampanjen är en mycket bättre ordförande än innan. Hon kommer, om hon vill, att få god hjälp av alla som stödde mej. Nu ska Karin och hela riksidrottsstyrelsen få sin chans. Det är inte mer gräl vi behöver nu, utan nya steg på försoningens väg.

av Max Hellström Lars Liljegren