Svensk idrott har sedan lång tid fått igång mängder av, för att tala med Petronius ord, fungerande grupper. Också inom svensk fäktning har det gått riktigt hyggligt. I helgen vann Emma Samuelsson JVM-guld, och Johanna Bergdahl knep bronset. Det skulle inte förvåna mig om det blir en medalj till imorgon, inte minst tack vare ett starkt SOK-stöd. Vårt mödosamma och långsiktiga organisationsarbete med programmet "Fäktningen inför framtiden" ger positiva resultat. Antalet licenser ökar liksom studietimmarna för att ta två exempel, som mäter vår del av folkrörelsens styrka.
Utländska besökare kommer hit för att titta på det svenska idrottsundret. Två av tre pojkar och varannan flicka i åldrarna 7 – 15 år är med i en eller flera idrottsföreningar. Svensk elitidrott har inte varit starkare på många, många år, om vi räknar t.ex. antalet OS-medaljer per invånare.
I en motion till SOK:s årsmöte på torsdag kväll har nu de kommersiellt starkaste olympiska förbunden skrivit en motion med kravet att " uppdra åt SOK:s styrelse att tillsammans med RF och SISU Idrottsutbildarna tillsätta en arbetsgrupp som förutsättningslöst ska utreda Svensk idrotts organisation och stödsystem".
Den som i grunden vill organisera om ett väl fungerande företag har en stor bevisbörda. Det borde gälla samma sak för några av världens mest framgångsrika idrottsorganisationer, de svenska.
Jag har en misstanke om att motionärerna egentligen vill starta en process, som på sikt leder till en sammanslagning av RF och SOK. I krönikan här på sidan skrev jag så här för ett år sedan, då Skidförbundets ordförande Carl Eric Stålberg hoppade av styrelsen för SOK:
Är Carl Eric Stålbergs avhopp endast en nödvändig förberedelse för rekryteringen av den ockupationsarmé som också ska ta över SOK?
För exakt tio år sedan hade vi ett brett rådslag om sammanslagning. Det blev ett kompakt nej. På vilket sätt har förutsättningarna förändrats sedan dess, förutom att svensk idrott nu har ännu större framgångar?
Det är ingen hemlighet att de större förbunden är missnöjda med sitt begränsade inflytande i SOK, där principen "ett förbund en röst gäller". Det har inneburit, att de inte har kunnat använda de olympiska ringarna, ett av världens i särklass starkaste varumärken, i den egna marknadsföringen, vilket skulle ge redan rika förbund ännu starkare kassor. SOK: s framgångsrika försvar av den exklusiva rätten, personifierat av Björn Rosengren, har gjort att förbund som t.ex. fäktning kan få ett starkt stöd av SOK. Svenska Ishockeyförbundet har under det här året fått krypa till korset och t.o.m. i skrift fått berätta att man gjorde en förlöpning, när man vid hemkomsten från vinter-OS ställde till med en egen fest med de egna sponsorerna istället för att dela glädjen med SOK-sponsorerna och andra utövare, t.ex. curlingdamerna.
Mot den bakgrunden är det näst intill fantastiskt, att valberedningen föreslår, att just Björn Rosengren, den erfarne, kompetente och hårt arbetande vice ordföranden, ska lämna styrelsen till förmån för ett nyval av ishockeyns ordförande Christer Englund.
Vägen till ökat inflytande för de stora går över en sammanslagning av RF och SOK. På RF-stämman bestämmer de största. Det finns det många kända exempel på.
Att utreda mindre organisatoriska frågor kan säkert vara alldeles utmärkt inom varje organisation. Och att samarbeta med varandra för att undvika dubbelarbete är en självklarhet som också sker, hoppas jag. Om det inte fungerar, får vi byta ut styrelseledamöter eller chefer. Rollerna och uppdragen för RF och SOK är tydliga och klara, även om det i gränstrakterna kan finnas några oklarheter, som kan rättas till genom telefonsamtal mellan goda vänner.
Jag vill gärna erkänna att jag har ändrat uppfattning i den grundläggande organisationsfrågan. Det berättas, att när den gamle tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ansattes av en journalist för att han gjort just detta, ändrat mening, svarade han lugnt:
"Inget kan väl få hindra mej att bli klokare för varje dag jag lever".
Mina skäl till starkt motstånd mot motionen är i huvudsak två.
Organisationsförändringar är förlamande.
Gaius Petronius funderade om organisationsförändringar som skapar kaos och ineffektivitet. Sådana har vi sett under senare år. Långbänken med en så enkel sak som sammanslagning av RF- och SISU- kanslierna, som jag för övrigt var emot i sak, förlamade mycket verksamhet. Och när den var klar märkte vi i specialförbunden, att det något år efter sammanslagningen arbetar fler personer på ett ännu dyrare, sammanslaget, kansli. Det har inte på något sätt blivit effektivare och gett bättre service till de förbund, som det rimligen är satt att verka för. Detta är naturligtvis utomordentligt utmanande, speciellt mot de SF som under fem års tid inte har fått någon uppräkning av RF-stödet och inte har några stora kommersiella intäkter.
Varje månad av förlamande organisationsdiskussioner är en förlorad månad för svensk fäktning.
Det andra skälet för mej att vara emot en sammanslagningsdiskussion, som blir följden av en utredning, är de olika kulturerna. Jag vill gärna avsluta den här krönikan på samma sätt som den jag skrev för exakt ett år sedan.
Och i RF-huset börjar man drömma om sammanslagning och ännu större imperium. Men jag är förskräckt över tanken. Om någon hade kommit på idén att slå ihop det östtyska bilmärket Trabant, bildrömmen för många i också i det gamla Sovjetunionen, med Jaguar, är jag övertygad om att Jaguaren om några år hade blivit sämre, och Trabant hade inte blivit bättre.
Den sammanslagningen slapp världen se.
Jag vill också ännu en gång visa bilder på de båda bilarna och fråga läsaren vilken organisation, RF eller SOK, som mest liknar Trabant respektive Jaguar. Något pris till vinnarna har jag inte råd med. De blir så väldigt många.
Lars Liljegren