Svenskarna, passiviteten och skandalen

Sveriges semifinal mot Ryssland vid VM i Havanna innehöll mycket dramatik, både på och utanför pisten. På fencing.se och i press har det talats om skandal efter den protest som den svenska lagledningen lämnade in. Många har undrat hur turerna egentligen gick. Jag följde som ledamot i Directoire technique under VM händelserna och försöker här redogöra ganska detaljerat för hur jag uppfattade det som hände.
Vankys fantastiska upphämtning
Efter seger mot Ungern i åttondel och Österrike i kvarten ställdes svenskarna mot det ryska laget anfört av den olympiske mästaren Pavel Kolobkov. Svenskarna höll länge matchen jämn men när Peter Vanky kopplade in mot Kolobkov för sista matchen var ställningen 40-34 i rysk favör, ett i vanliga fall ointagligt försprång. När Kolobkov dessutom inledde med att ta första stöten och utöka ledningen till sju stötar kändes Vankys uppgift hopplös för många åskådare.

Denna uppfattning delades emellertid inte av Peter Vanky. Han arrêterade systematiskt ut ryssens vanligtvis livsfarliga flêcher för att utjämna ställningen till 43-43 när cirka 20 sekunder återstod. Ingen av fäktarna ville sedan göra något mer under ordinarie matchtid. Det var i detta läge som "skandalen" vid VM uppkom.

Passivitet i lagtävling?
Bakgrunden är rörig: Vid lagfinalen vid VM i Nîmes 2001 mellan Ungern och Estland tvingades den nyvalde IOK-presidenten Rogge bevittna flera matcher utan fäktning.

Redan innan denna händelse hade olika förslag för att komma tillrätta med passiv fäktning diskuterats och nu blev ämnet högaktuellt. Fäktvärlden skämdes. Uppvisningen i Nîmes var inget bra argument för att ge fäktsporten mer utrymme i OS.

Prompt antog den extraordinarie kongressen i Antalya påsken 2002 regler om passivitet, men bara i individuella tävlingar. Reglerna innebär att domaren vid passivitet ska stoppa matchen och varna fäktarna (utan gult kort). Om den passiva fäktningen inte upphör ska man lotta om prioritet och därefter gå direkt vidare till den sista minuten. Observera att det här då inte är fråga om "sudden death" utan hela minuten fäktas och om ställningen är oavgjord vid minutens utgång vinner den som fått prioritet.

I direktelimineringsmatcher ska domaren, om passivitet uppkommer under första eller andra treminutersperioden, gå direkt vidare till en minuts vila och därefter nästa period. I den tredje och sista perioden ska dock förfarandet vara som i en poulematch, det vill säga först varning och sedan en minuts fäktning utan sudden death.

Däremot fanns alltså inga regler om hur passivitet skulle hanteras i lagsammanhang, det problem som kanske egentligen var störst. I maj i år meddelade FIE i ett elektroniskt nyhetsbrev att Exekutivkommittén beslutat att reglerna för passivitet i de individuella tävlingarna också skulle gälla i lagtävlingarna. Det var fråga om ett akut ärende (décision urgente), som skulle gälla direkt men sedan behövde ratificeras av kongressen.

Exakt hur beslutet skulle tolkas angavs inte. Exekutivkommittén hade framför allt inte antagit en exakt lydelse på den regel man beslutat om, ett förfarande som kan ställa till problem. Vid reglementskommissionens möte i juni diskuterades inte heller passivitetsreglerna. Utan tydlig formulering av vad beslutet innebär och när ingen vanliga dödlig ens fått se den konkreta texten i protokollet från exekutivkommittémötet är regeltolkning inte helt lätt att hantera under ett VM.

Visste domarna?
Den vaga formuleringen från i maj hade nästan glömts bort i den kaotiska situation som rådde under Kuba-VM och först samma dag som lagtävlingen började drog man sig till minnes att reglerna visst ändrats. Under dagen diskuterade ledamöter i Exekutivkommittén regelns exakta tolkning. Samtidigt fanns det en grupp som menade att man inte skulle försöka att införa regeln under detta VM utan skjuta upp införandet.

Inför semifinalen kallades så lagkaptenerna samman av ordföranden i Directoire Technique och fick information om att tolkningen var följande: I de första åtta matcherna skulle domaren, om passivitet uppkommer, säga halt och sedan gå direkt vidare till nästa match. Om passivitet uppkom i den nionde matchen skulle domaren säga halt och varna fäktarna . I det fall den passiva fäktningen trots varning skulle fortgå skulle domaren domaren halt och efter lottning om prioritet låta fäktningen pågå under en minut utan sudden death.

Flera lagledare, inte minst Sveriges Orwar Lindwall, efterfrågade en skriftlig version av dessa regler innan semifinalerna skulle påbörjas. En sådan hade också utlovats men skriftlig utformning av reglerna blev aldrig verklighet.

Det är oklart i vilken utsträckning domarna informerades och det förefaller sannolikt att de inte var speciellt förtrogna med den nya regeln (även om någon sade något till dem i förbigående under dagen som tävlingen pågick så är det ju inte precis sättet att informera om en viktig regeländring).

Sveriges protest
Tillbaka till VM-semifinalen. Ställningen var alltså 43-43 och cirka 20 sekunder av matchtiden återstod. Båda fäktarna markerade tydligt att de inte tänkte göra något mer under ordinarie matchtid och efter några sekunder sa den holländske domaren halt och gick direkt vidare till sista minuten. Någon varning förekom inte.

Man lottade därefter om prioritet (Kolobkov vann) och satte igång att fäkta. Det var uppenbart att båda fäktarna utgick från att det var fråga om sudden death liksom publiken. Peter pressade successivt Kolobkov bakåt men när avgörandet kom var det ryssen som satte stöten. Fäktarna tackade varandra efter matchen men direkt härefter blev emellertid Vanky och det svenska laget påminda om den nya regeln och Peter kopplade därför inte ut utan det svenska laget protesterade via lagledaren. Eftersom domaren stoppat matchen före ordinarie matchtids utgång ansåg man att det var fråga om passivitet och ville därför att hela minuten skulle fäktas utan sudden death.

Svenskarna kan inte ha anses ha protesterats för sent, även om det faktum att Peter skakat hand användes som argument mot honom. Orwar Lindwall gjorde också ett bra jobb för att företräda de svenska intressena.

Är detta passivitet?
Efter svenskarnas protest följde en ganska ostrukturerad palaver där bland andra representanter för domarkommissionen, FIE-presidenten, Directoire technique, svenskar och ryssar deltog. I egenskap av svensk deltog inte jag i besluten utan kunde bara följa diskussionen på avstånd. Den följde i princip två linjer: Den "svenska" linjen ansåg att enda möjliga anledningen till att domaren stoppat matchen före ordinarie matchtids utgång var passivitet. Därför borde sista minuten fäktas ut. Att domaren inte varnat innan han gick vidare till sista minuten var ett domarmisstag, som svenskarna inte skulle behöva betala priset för.

Den "ryska" linjen ansåg att det finns en etablerad praxis att domarna när det återstår "X" antal sekunder (5, 10, 15?) och fäktarna uppenbart inte tänker fäkta förkortar lidandet och går direkt vidare till nästa fas. Denna passivitet är av ett annat slag än den som avses av reglerna. Argumentet för denna linje är att det inte är rimligt att man ska kunna "köpa" en hel minuts fäktning till när bara sekunder återstår av matchen. Domaren hade ju heller inte varnat vilket han borde ha gjort om det varit fråga om passivitet. Efter ett tag stod det klart att domslutet att Ryssland vunnit inte skulle ändras.

Det är ett faktum att domarna har för (o)vana att stoppa matchen i förtid utan stöd i av någon regel om det uppenbart inte kommer att hända något mer och är "kort" tid kvar. Argumentet om en slags underförstådd praxis under matchens sista sekunder är förstås tveksamt. Matchtiden är tre minuter och domaren bör ha stöd i reglementet för att avkorta den.

Samtidigt kan man fråga sig hur domaren hade resonerat om han varit medveten om den nya passivitetsregeln. Då hade han förmodligen inte varnat och avslutat matchen på grund av passivitet utan varit tyst i 15 sekunder varpå matchen hade avgjorts i sudden death i alla fall.

Man ska alltså ha klart för sig att om den svenska tolkningen fått gälla hade hans misstag att stoppa matchen i förtid "drabbat" ryssarna. De hade med all rätt kunnat peka på tveksamheter och oklarheter som drabbat dem. Av den anledningen kan det vara förståeligt att många föredrog en lösning som innebar att de regler som fäktarna uppenbart själva hade fäktat efter skulle gälla.

Den svåra fråga som svenskarna, och många andra på VM, ställde var emellertid: Om det varit Vanky som satt sista stöten och ryssarna som protesterat, hade man bedömt saken på samma sätt? Ryssland är en större och mäktigare fäktnation än Sverige och helt klart var det lättare att välja att gå emot Sverige än mot Ryssland i detta oklara läge.

Vad gäller?
I tredjeprismatchen och finalen efter svenskarnas protest hade domarna ingen riktig aning om vad som skulle gälla. De löste problemet så att de sa till lagen på skarpen före matcherna att akta sig för passiv fäktning och hotade med att det då skulle det bli en massa problem. Detta fungerade och tolkningen ställdes aldrig på sin spets.

Följande dag kom påbudet att dessa regler (som vi inte vet riktigt hur de ser ut och vem som antagit) inte skulle gälla och att man istället vid passiv fäktning skulle tillämpa regeln om osportsligt uppträdande, Osportsligt uppträdande föranleder varning och därefter svart kort (uteslutning) och är de regler som man utan påtaglig framgång försökte tillämpa i Nîmes. Fortsättning lär följa.

Det som var verkligt starkt var att det svenska laget efter all förvirring i matchen mot Ryssland klarade att samla ihop sig och vinna matchen mot Polen om bronset. Det svenska laget fäktade strålande under hela dagen och förtjänar allt beröm för sin insats att ta den första svenska lagmedaljen sedan VM i Hamburg 1978.

Pierre Thullberg



av Pierre Thullberg

För medlemmar

» Bli medlem (Ger dig möjlighet att beställa fäktlicens m.m.)

» Redan medlem? Logga in!