Han har blivit beroende av fäktning

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie – något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om. Sydsvenskan bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures. Pontus Kyander bidrog med sitt beroende av fäktning.

Jag ger mig av med andan i halsgropen och en känsla av skuld. Visserligen har jag lagat ihop någon av den handfull rätter jag brukar traktera mina barn med, de kommer inte att svälta idag heller - för övrigt är de alla i de sena tonåren och kunde kanske ibland koka ihop något själva. Jag borde sitta med dem, familjen samlad kring bordet och allt det där. Men jag smiter iväg som en blöt hund för att kunna fortsätta med mitt missbruk. För någon gång i veckan är väl rimligt normalt, men fyra, fem, och dessutom klickande efter filmklipp på Youtube när jag egentligen borde göra mer inkomstbringande ting?

Jag har blivit beroende av fäktning. Om man är naturligt äregirig och börjar fäkta efter fyrtiofem, då får man skruva ner ambitionerna i en sport där de flesta verkar börja i trettonårsåldern med att slipa in alla möjliga attacker, parader, riposter och lustiga steg. Man kan på sin höjd bli hyggligt bra, och glädjas över de små segrarna. Dessutom blir man rätt stark, fast bara i ena armen, och utvecklar kroppen, fast asymmetriskt. Den som inte svettats förr kan få känna på att idrotta i flera lager av stötsäkra textilier och en välstoppad metallmask. Konditionen påverkas bara marginellt, medan fettbältet kring midjan faktiskt tycks dra sig tillbaka lite. Ändå borde jag lägga band på mig. Det kunde räcka med ett vapen, inte alla - värja, florett, sabel, alltihop med samma blossande nybörjarentusiasm.

Jubileumsboken

Hemma börjar fäktböckerna ta plats. Svårbegripliga instruktionsböcker från 1600- och 1700-tal har letat sig in bland alla konstböckerna, i praktiken är de i stort sett oanvändbara för modern fäktning, men intressanta - "titta, en låg ters, och en girata, det har jag inte sett förr". Det mesta går mig förbi, men bilderna är fina. Nakna herrar som kokett duckar och sticker hål på varandra i Salvator Fabris tidiga 1600-talstraktat om fäktning (tillägnad Christian IV av Danmark), eller buskiga vildmän i en annan av barockens viktiga handböcker, Capoferros "Gran Simulacro" från 1610, som med finter och knep försöker mörda varandra med kniv och rappir, den moderna värjans föregångare. Roligast är italienaren Angelos fäktbok från 1763, inte bara för att den i likhet med föregångarna lär ut utmärkta tricks som att kasta manteln över motståndaren eller hur man försvarar sig mot en motståndare som fuskar med en bländande lampa under kappan. Måhända inte ädelt, men effektivt. Nej, det är doften av rokoko i bilderna, elegansen som fäktarna klär sina mordiska ritualer i. För mord var ju vad det redan då sågs som, i lagens mening.

Internet är nördarnas paradis, och jag har på sistone sneglat på några hemsidor med äldre blankvapen, och ett par trevliga duellvärjor från 1800-talet. Groteskt och mordiskt skulle någon vid sunda vätskor säga, och naturligtvis håller jag med, officiellt. Inofficiellt skulle jag inte tveka ett ögonblick att kasta mig över någon av mina vedersakare och väsande "death before dishonor" sätta våra liv på spel i en kamp om heder och oförrätt.

Jag medger att min verklighetsbild förvridits av för mycket tittande på vad som på engelska kallas swashbucklerfilmer. Swashbuckler var en med svärd och sköld utstyrd odåga som på 1500-talet gjorde kontinentens och Englands gator osäkra. Senare blev han en litterär figur, som d'Artagnan och de tre musketörerna, eller Robin Hood och Zorro. En ädling och skälm på samma gång, som med ofelbar elegans fäktar hängslena av motståndaren. Medan de verkliga duellernas kallhamrade dödande efterhand blev ett marginellt fenomen, blommade den fäktande ädlingen som romanfigur.

I Hollywood blev Douglas Fairbanks den förste store swashbucklern, han mer eller mindre skapade filmgenren och utförde, sägs det, alla sina stunts själv. Hans d'Artagnan i "The Three Musketeers" (1921) är stilbildande för alla de uppåt trettio senare versioner som följt, "The Mark of Zorro" (1920) en frustande uppvisning i akrobatik, och "The Black Pirate" (1926) en inkörsport till den ännu livaktiga piratfilmen - inspelad för övrigt i en tidig version av Technicolor. Duktiga fäktmästare koreograferade, fast inte för att likna vare sig den redan då olympiska tävlingsfäktningens minimala rörelsemönster eller den historiska duellfäktningens väl motiverade försiktighet, utan i teaterfäktningens stora och dramatiska stil.

 

1810.jpg

Min egen favorit är "Captain Blood" (1935), Errol Flynns genombrottsfilm, en sjörövarfilm faktiskt om politiskt motstånd, kolonialt barbari och med en elegant dialog. Kränkt heder, återupprättelse, det är kärnan i swashbucklern; samt förvissningen att rättvisan och ett gott humör till sist alltid segrar. Flynn övertygar med sin naiva charm, och även om han inte var någon stor fäktare kompenserade han det med atletik och humor.

Filmhistoriens enligt uppgift längsta fäktscen utspelar sig mellan Stewart Granger och Mel Ferrer i "Scaramouche" (1952). Sex och en halv minut låter inte mycket, men scenen i denna romantiska film kring hämnd, oklara släktband och suktande kärlek är minst sagt uppfinningsrik med fäktning i trappor, på balkongräcken, i rep och jag vet inte vad.

Det är i regissören Ridley Scotts debutfilm "The Duellists" (1977) man för första gången ser trovärdig duellfäktning i en spelfilm. Harvey Keitel och Keith Carradine spelar två officerare i Napoleons armé som genom en obetydlig incident dras in i en nästan livslång, ständigt avbruten duell. Här är fäktandet ett obehagligt stickande och huggande, med huvudpersonens skräck och avsmak som en avgörande ingrediens. Koreografin av William Hobbs visar intressanta detaljer, som höga garder för att skydda ansiktet och hjälp av den lediga handen att freda överkroppen från dödande hugg och stötar.

Hedern är en obegriplig och allt överskuggande abstraktion - duellering var förbjuden enligt lagen, men att avstå förutsatte i Frankrike omedelbar resignation från armén. Det är ingen egentlig swashbuckler, här saknas äventyrsgenrens lekfullhet och den spjuveraktiga hjälten i alltings mitt. Fast slutet är gott, och därmed allting gott.

PONTUS KYANDER
konstkritiker (och LUGI-fäktare)

(Publicerad i Sydsvenskan 14 augusti 2007)

av Hans Wahl

För medlemmar

» Bli medlem (Ger dig möjlighet att beställa fäktlicens m.m.)

» Redan medlem? Logga in!