Svart dag för svensk idrott

Torsdagen den 23 oktober 2014 blev en svart dag för svensk idrott. Den nya regeringen lämnade sin budgetproposition för 2015. Ingen enda liten krona mer till idrotten blev det.

Mest besvikna är naturligtvis vi som var övertygade om att den nya regeringen, åtminstone på det här området, skulle vara lite bättre än den förra.

Det hade ju inte varit speciellt svårt.

Svensk idrott har tappat nästan 200 miljoner kronor i ordinarie statligt stöd jämfört med 2008. Redan i sin skuggbudget förra året lovade Socialdemokraterna en höjning med 272 miljoner, ett löfte de har upprepat sedan dess. Och även Miljöpartiet lovade mer pengar till idrott. Detta skapade naturligtvis förväntningar.

Det finns anledning att ställa ett par frågor.

1. Varför denna nonchalans mot landets i särklass största folkrörelse?

2. Vad kan vi tillsammans göra åt det?

Låt oss börja med förklaringarna. Den första är de ledande politikernas brist på egna erfarenheter av idrott.

Häromkvällen läste jag ut Ingvar Carlssons bok ”Lärdomar – personliga och politiska”. Där berättar vårt lands kanske mest respekterade f.d. politiker hur ett trasigt knä satte stopp för en lovande fotbollskarriär i Elfsborg. Istället gick han med i SSU. Det blev inledningen till ett liv fyllt med politiska förtroendeposter och närmare 60 år i maktens absoluta centrum. Men idrotten lämnade aldrig hjärtat. Som vice statsminister i början av 80-talet tog han sig tid att vara både speaker och chaufför i Tyresö HF, där dottern Pia spelade handboll. I boken berättar han utförligt också om Olof Palmes och om Tage Erlanders stora idrottsintresse.

Bo Lundgren var under början av 90-talet, mitt i bankkrisen, också en utomordentlig idrottsminister. Han hade en tung position i moderaterna och blev senare partiledare. Han hämtade sin erfarenhet från handboll och fotboll i Kristianstad. Så kunde jag fortsätta…

Men allt färre svenska politiker har nu erfarenhet av och förankring i idrotten. Alltför många som bestämmer har inte gjort annat än burit politiska papper hela sitt liv. Flera blir ju faktiskt statsråd utan någon erfarenhet av vanligt folks förvärvsarbete. Carl Bildt trodde att Elfsborg spelade i hockeyallsvenskan. Det är han nog inte ensam om i de politiska finrummen. Carl Bildt hade andra förtjänster. Men det är en annan historia.

Den andra förklaringen är idrottsrörelsens egen oförmåga att vinna den allmänna opinionen och därmed få en nyckel till statens och kommunernas kassakistor. Med några dagar kvar till valet berättade RF:s ordförande, att idrottsfrågorna var bortglömda i valrörelsen. Och visst var det så.

Svenska Fäktförbundet skrev en motion till RF-stämman 2014. Den hade rubriken ”Höjt SF-stöd och idrottspolitisk offensiv.”

Vi föreslog att ”RF-stämman skulle uppdra till Riksidrottsstyrelsen att i samverkan med SF dra upp riktlinjerna för och genomföra en idrottspolitisk offensiv med kulmen i valrörelsen 2014.”

Riksidrottsstyrelsen avslutade sitt yttrande över motionen så här:

”Det är nu viktigt att i linje med motionärens förslag intensifiera det idrottspolitiska arbetet inför valet 2014 på nationell, regional och lokal nivå.”

Riktigt så har det inte blivit, för att uttrycka sig mycket försiktigt. Mitt intryck är att det har blivit tunnare för varje år både centralt och, med något undantag, också i distriktsförbunden.

Vad kan vi då göra i en tid, då idrottsrörelsens ekonomi bl.a. genom politiska beslut sätt på hårda prov:

1. Starta en långsiktig idrottspolitisk offensiv!

Det kommer fler statliga budgetpropositioner och fler kommunala budgetbeslut. Låt oss nu göra om och göra rätt. Idrotten med 650 000 ideellt arbetande ledare och över tre miljoner medlemmar kan vara en mäktig politisk kraft.

När regeringen en gång för länge sedan tänkte lämna förslag om ökad moms på idrott, skickade vi ut talarmanus till mängder av ledare. I en paus i VM-matchen i ishockey pratade RS-ordföranden Arne Ljungqvist, så att en hel värld kunde höra våra appeller i TV. Nu finns sociala medier, som kan ge ännu större kraft vid sidan av våra egna arenor och tidningarnas debatt- och insändarsidor. Vi måste alla hålla ihop omkring gemensamma budskap och med en gemensam plan. Det är egentligen inte så svårt. Låt många vara med, inkl. alla ledamöter i Riksidrottsstyrelsen och SF-ordföranden. Då ökar trovärdigheten i de gemensamma budskapen. Opinionsbildning är ett lagarbete.

En långsiktig idrottspolitisk offensiv innehåller också samtal med alla de politiker som fortfarande tror att Elfsborg är ett ishockeylag.

2. Stå upp för idrottens goda värden!

Låt idrottens strategiarbete i första hand bli ett samtal om idrottens goda värden och om idrottens möjligheter. I vårt eget programarbete har vi bl.a. skrivit så här:

”Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter.

Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”

Vackra ord, javisst. Men när vi lever som vi lär, ökar respekten för oss från samhället utanför. Vi kombinerar dem med ett mycket seriöst arbete för att förändra verksamheten, så att allt fler ungdomar kommer till oss och stannar kvar i fäktningen. Då får vi fler ungdomar och mer aktiviteter för pengarna, inte mer pengar för varje aktivitet.

3. Förbättra våra möjligheter till egna intäkter!

1971 hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden. 2012 är andelen nere i 13 procent! De stora vinnarna är Svenska spel, ATG och Casino Cosmopol, som tillsammans har 81 procent (!) av spelmarknaden. Svenska spel har samarbete med de specialförbund som svarar för de matcher vi spelar på. Det är inget konstigt med det.

Men medan idrottens andel av folkrörelsernas spel var ca 80 procent vid mitten av 90-talet, är den nu nere i 20 procent. Folkspels ”Bingolotto” har rasat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt 600 miljoner i år. Postkodlotteriet däremot har på några år gått från inget till 3 miljarder i omsättning.

Den viktiga diskussionen om hur idrotten skulle få bättre möjligheter att själv genom spel och lotterier finansiera verksamheten dog de sista åren på 90-talet. Det är dags att ta upp den omedelbart. Vi har själva bidragit genom att tillsammans med Cherry och Metro starta Idrottsalliansen och spelen Klubblo, där nu över en miljon medlemmar genom sina förbund har gått med.

RF bör engagera sig kraftfullt, så att alla Sveriges idrottsföreningar kommer med i detta nya. Jag kan aldrig tro, att det var lagstiftarens mening, att Svenska Spels monopol på ”spel på idrott” i praktiken också skulle leda till ett monopol på spel och lotterier inom stora delar av svensk idrott. Spelmonopolet ger företaget andra konkurrensfördelar som ingen annan har.

Om också den nya regeringen vill behålla spelmonopolet, d.v.s. Svenska Spels ensamrätt att i Sverige spela på idrott, kanske det vore motiverat att begränsa monopolföretaget Svenska Spels rörelsefrihet. Av vilket skäl ska Svenska Spel syssla med traditionella spel och lotterier i en tid, då folkrörelsernas möjligheter till egna intäkter måste öka?

4. Håll tillbaka de centrala kostnaderna!

I vår motion om den idrottspolitiska offensiven 2013 skrev vi också så här om RF:s personalkostnader, som redovisades i verksamhetsberättelserna:

”En ökning av personalkostnaderna med 39 procent på sex år är naturligtvis helt otänkbar för den övervägande majoriteten av SF.”

Sedan RF-stämman för ett och ett halvt år sedan har Riksidrottsstyrelsen gjort en del för att få ner de centrala kostnaderna. Det arbetet måste fortsätta, åtminstone tills de idrottspolitiska aktiviteterna ger resultat.

av Pierre Thullberg Lars Liljegren