Ta tillbaka flaggan!

När jag fyllde 50 år fick jag några fina gåvor av min arbetsgivare och mina arbetskamrater, en flaggstång, en flagga och en vimpel. Det är högtidligt alla de dagar, när jag på morgonen får ta ned vimpeln och ersätta den med den vackra blågula flaggan.


Månadsskiftet april – maj är en riktig höjdare. På valborgsmässoaftonen fyller HM Konungen år. Och dagen därpå är det första maj, den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Båda dagarna är allmänna flaggdagar.

Jag är också lite noga med flaggreglerna. Klockan åtta hissar jag flaggan, och så försöker jag ta ned den vid solnedgången, eller senast kl. 21.

Den här första maj var lite speciell. I TV såg vi ett antal demonstranter med mängder av svenska flaggor skrida genom Jönköping. De demonstrerade för ”ett fritt Sverige”, en sammanfattning av deras invandrarfientliga och rasistiska budskap.

Kyrkklockorna i Jönköping ringde för fara under demonstrationen. Det har inte hänt, sedan Hitler startade det andra världskriget. Det låg allvar i luften över Jönköping.

Jag får tillbaka några bilder från åttiotalets mitt, då jag var ung vice ordförande i Svenska handbollförbundet och överledare för det svenska ungdomslandslaget för flickor. De hette Carlsson och Persson, men några hade också utländska namn. Vi funderade inte på om föräldrarna kom från Schweiz eller Västerås, från Jugoslavien eller Borås.

Vi kom till det kommunistiska DDR. Gränsvakter med k-pist och schäferhund hade genomsökt kläder och bagage. En kväll efter avslutningsmatchen vandrade vi tillsammans, den lokale idrottsledaren och jag, hem genom parken till hotellet i Finsterwalde, som staden hette.

Då, när inga mikrofoner eller spioner kunde höra honom, berättade han om sitt liv, om brodern som fanns i Hamburg och som han aldrig skulle få besöka, utom på begravningen, när någon av dem dog. Han saknade demokrati och trygghet, öppenhet och tolerans mot dem som tyckte annorlunda, eller såg annorlunda ut. Han hade sett på när vi före matchen sjöng vår nationalsång med glädje och stolthet, oavsett var vi var födda.

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”, sa en gång Martin Luther King.

Många av oss blir innerligt lyckliga, när vi nu ser vad som händer i folkdjupet. Allt fler demonstrerar på olika sätt för goda värden, för tolerans och öppenhet, mot rasism och främlingsfientlighet. Det sker på arbetsplatser, när nu valrörelsen börjar. Det sker i motdemonstrationer som den i Jönköping. Klockringningen var en symbolisk händelse i Martin Luther Kings anda. Kyrkan ville inte vara tyst.

Idrottsrörelsen har ett speciellt ansvar i kampen mot rasismen. Ingen annan verksamhet har en så stor utbredning bland svenska barn och ungdomar. Drygt 60 procent av pojkarna i högstadiet och 40 procent av flickorna är med i en eller flera idrottsföreningar.

Idrotten har också speciella möjligheter. Idrotten är internationell. Den finns överallt och engagerar barn, ungdomar och vuxna i hela vår värld. Idrotten mäter prestationer i mål, meter och sekunder.  Det gör att alla människor, oavsett språk och etnisk bakgrund, har samma chans att lyckas.

Egentligen är idrottens vardagsliv det bästa vi kan visa upp i vårt land, när det gäller att få människor från andra länder och kulturer att känna sig hemma. Men vi kan, och ska bli, ännu bättre.

I vårt programförslag ”Fäktningen inför framtiden” vill vi också ännu bättre förankra svensk fäktnings grundläggande värderingar, bl.a. ”jämlikhet och jämställdhet”. Så här skriver vi om hur vi ser på detta:

”Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter. Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”

Det finns ett par citat som har inspirerat mig mer än andra. Så här skrev Stockholms Idrottsförbund i programmet ”Den goda idrotten” för ett antal år sedan:

”I våra drömmars stad känner alla människor sig verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.

I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”

Det andra är Bosse Parneviks underfundiga dikt:

”En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit, av terror tvungen
En kommer hit för att gifta sig med kungen
Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,
Mest är dom snälla, andra är skurkar
En del är ärliga, andra är skumma
En del är genier, andra är stumma
Mest är dom fredliga, andra vill slåss
Med andra ord: dom är så lika oss!”

Det är i linje med svensk idrotts värderingar och vårt eget program ”Fäktningen inför framtiden” att vi alla försöker ta ansvar för att skapa ett klimat och en framtid, som bygger på respekt och tolerans, en idrott och ett samhälle, där alla är välkomna, som det står i vårt program.

Vi måste, för att vara symboliska och tydliga, återerövra det finaste vi har i svensk idrott, den svenska flaggan, från knäppgökar och rasister.


av Pierre Thullberg Lars Liljegren