Vad roligt det är med fäktning…

14 februari, 2007 09:14 | Max Hellström

Martin Dyberg från FK Aramis höll i trådarna när Coupe de Helsingborg avgjordes för en tid sedan. Dessutom beslutade han sig för att själv delta.

Trots att undertecknad fäktat sedan 1984, alltså i över 23 år, är jag långt ifrån fullärd. Jag har många brister som fäktare, och inte blir de bättre av att jag inte tränat på de senaste åtta månaderna. Nu var det så dags för Coupe de Helsingborg, tävling på hemmaplan, så sagt och gjort. Jag bestämde mig för att ställa upp, åtminstone för att fylla ut startfältet. Att man aldrig lär sig. Den träningsvärk som jag nu får stå ut med är visserligen egenskapad, men ändå.

När man väl står där på pisten är allting glömt, man tror att man är fullfjädrad, fulltränad och redo för fäktning i toppklass. Tyvärr inser man det för sent, att så inte är fallet. Även om man i poulerna, än så länge, kan hänga med hyggligt, och slippa bli ”nollad”, så kommer verkligheten i fatt en, då direktelimineringen startar. 15 stötar är tre gånger så mycket som fem. Nio minuters fäktning istället för tre. Puh! För en annan som sent omsider inser sina begränsningar, ser man inte längre med tillförsikt på fortsättningen. Man bävar för vad som komma skall. Men när man väl står vid gardlinjen och presidenten kommenderar Allez, så flyger självaste f-n i mig. Jag kör igång i ett euforiskt tempo, jagar motståndaren över pisten, backar, parerar, attackerar ånyo, tills det kommer ett halt! När jag står stilla i väntan på omstart i matchen inser jag att benen inte vill längre, benen bär inte, och fäktarmen känns som om den väger 100 kilo. Då har det bara gått elva sekunder av matchen. Svetten pumpar och andningen är minst sagt ansträngd. Jag är helt enkelt slut. Tiden fram till första paus måste nu fördrivas genom att på något sätt röra mig så lite som möjligt och försöka få min motståndare att inte träffa mig. Jag lyckas inget vidare, kommer inte ihåg om jag ens nådde till första pausen, innan förlusten var ett faktum, och drömmen om en framskjuten placering krossad. 7-15.

Jag lägger dock märke till att jag förändrats lite grand. Förr, då jag verkligen tränade och kände mig som en aktiv fäktare, blev jag rasande efter en förlust, men nu, rinner den bara av mig och jag är mest tacksam över att jag inte fick både astma och muskelbristningar i benen. Fast det är klart, man kan inte låta bli att kommentera en del under matchen. Även om man innerst inne vet att presidenten vet bäst. Men det tror jag mest handlar om att man så innerligt önskar att man verkligen gjort parad-ripost och inte konter-attack.

När jag några minuter efter avslutad match tänker tillbaka på dagen inser jag att jag fortfarande älskar den här idrotten. Vad kul det är, och tänk att man kan få deltaga och möta dagens ”unga”, trots att man är ringrostig och inte alls speciellt fit. Jag har fått blodad tand och ska till nästa tävling lova att jag kommer lite bättre tränad.

 

Martin Dyberg

FK Aramis

 


Dela |

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.
Logga in eller bli medlem (helt gratis).

Aktuellt > Nyheter