Att vinna OS-guld 2008

Artikel av Göran Flodström, guldmedaljör vid OS i Montreal 1976, förbundskapten och sportchef i SvFF 1986-2013 samt tränare för VM-medaljörerna Peter Vanky, Helena Elinder och Robert Dingl. Artikeln publicerades ursprungligen år 2000 men är i många avseenden fortfarande aktuell.

När den nyblivne olympiske mästaren kliver upp på prispallen i en stekhet fäkthall år 2008, kommer det som en belöning av 10 års planerad hård träning. Han kommer att vara mycket spänstig, ha rutor på magen med ett starkt skulderparti ovanför. Fäkttekniken kommer att vara anpassad till hans starka ben. Varenda motståndare kommer att vara noggrant video- och dataanalyserad. Han kommer att vara en balanserad människa med mycket stark kontroll över sina känslor. Förhoppningsvis kommer han från Sverige. Hur skiljer sig denne olympiske mästare från den som vinner i Sydney år 2000 eller den som vann OS 1976? Hur ska man träna för att ta guld 2008? Det är två frågor som jag skall försöka ge mitt personliga svar på i artikeln nedan.

Framtidens fäktare har sämre kondition

För att sia om framtiden måste man först titta bakåt och analysera de förändringar som skett inom fäktsporten. En av de största förändringarna är ändringen av tävlingssystemet. För att vinna en tävling på sjuttio- eller åttiotalet var man tvungen att fäkta mellan 25 och 35 matcher. För att vinna i Sydney år 2000 kommer segraren att ha fäktat 5 eller maximalt 6 matcher. Kraven på en bra syreupptagningsförmåga och muskulär uthållighet var sålunda mycket större tidigare än vad de är idag. Mycket tid lades på konditions- och cirkelträning samt långa benarbetspass. Allt för att orka prestera det bästa efter 30 fäktade matcher. När tävlingssystemet ändrades under nittiotalet har också träningen successivt förändrats. Konditionsträning har inte längre samma framträdande roll och cirkelträning har mer och mer övergått till styrketräning. Benarbetet är mer inriktat på teknik och explosivitet. Nu gäller det att kunna prestera maximalt i ett fåtal matcher. Denna utveckling fortsätter. Vinnaren i Sydney kommer att ha större explosivitet men sämre kondition än segraren i Montreal 1976. Den olympiske mästaren år 2008 kommer att vara avsevärt spänstigare, starkare och smidigare än vinnaren i Sydney. Han kommer även att ha en annan organisation bakom sig.

En tränare räcker inte

Fäktmästaren har av tradition varit den som styrt och lett allt i en fäktares träningsupplägg, från det teknisk/taktiska till styrke-, konditions- och mental träning. Jag tror att 2008 års olympiamästare kommer att ha en stab av tränare och ledare runt sig. Fäktmästaren kommer förmodligen leda den fäkttekniska/taktiska träningen och ha det övergripande ansvaret för komplementträningen. I det ansvaret ingår att hitta specialtränare för styrke-, konditions- och mentalträning, video/dataanalytiker, kostrådgivare mm. Dessa ska jobba som ett team för att optimera fäktarens träning.

Tekniken fortfarande viktigast

Hur ska man då träna för att bli den lycklige vinnaren om nio år? Först av allt måste jag betona vikten av teknikträning. Den fäkttekniska träningen har alltid varit och kommer alltid förbli det särklassigt viktigaste momentet i den total träningsmixen. Den som inte har en mycket god och timad teknik kan aldrig konkurrera på internationell nivå. Detta är en grundförutsättning. All annan träning måste betraktas som ett komplement, dock ett mycket viktigt sådant. Att tekniskt skola en framtida olympisk mästare är ett arbete i flera olika faser. Först måste han i unga år få en god teknisk grund. Med det menar jag att han skall kunna röra sig på ett bra sätt (marche, rompé, utfall, flèche) och på ett avslappnat sätt ha kontroll över parader, armsträckning och degagéer. Under det här utbildningsskedet är det frestande för många tränare att öva specialstötar istället för att träna grundteknik. Det ger ofta snabba framgångar i ungdoms och kadettklasserna, men blir ofta mycket hämmande i fäktarens vidare utveckling.

Teknikträningen individualiseras

Först när grunden är stabil börjar man träna på en bredare repertoar. I det här skedet har tränaren en mycket viktig analyserande roll. Han måste studera sin elevs individuella egenskaper, utifrån en mängd variabler (snabbhet, styrka, koordinationsförmåga, reaktionsförmåga, taktiskt sinnelag, längd, mentala egenskaper mm) för att så småningom individualisera teknikträningen. När den individuella analysen är gjord börjar en lång period, som varar hela resten av karriären, med repetitiv teknikträning. Med detta menas att man under lektioner och benarbete repeterar vissa rörelser om och om igen. När detta arbete har satt igång är det mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att radikalt ändra fäktarens teknik. Det är därför mycket viktigt att inte sätta igång för tidigt med den individuella repetitiva träningen.

Vila på taktisk grund

All teknisk träning har som mål att fäktaren skall vinna matcher på tävling. Det taktiska tänkandet måste därför ligga som grund för all teknisk träning. De olympiske mästaren 2008 kommer att vara överlägset mycket snabbare att vända riktning och att ändra tempo än dagens fäktare. Förmågan att med balans, snabbt vända från rompé till marche/utfall/flèche, från marche/utfall vända till rompé samt förmågan att explodera från ett sävligt tempo till ett utfall/flèche med maximal fart och kraft, kommer att utvecklas mycket de närmaste nio åren. Detta tror jag kommer att vara den största skillnaden mot dagens fäktning. För att slåss om guldet 2008, krävs det att man redan idag börjar titta på hur man skall utveckla träningsmetoderna för det så kallade benarbetet. Vi måste analysera benarbetets mekanik, ta hjälp av andra idrotter, styrketräningsspecialister mm för att klara den uppgiften. Samtidigt måste vi väldigt noga analysera den tekniska träningen så att det inte uppstår en obalans mellan teknik och den ökade kraft/fart som den förbättrade rörelseträningen ger.