Lars Liljegren Foto: Yanan Li

Fäktföräldrarna och framtidsdebatten

13 juli, 2012 18:16 | Lars Liljegren

De finns överallt. Fäktföräldrarna som ser till att vårt förbund fungerar, att barn och ungdomar kommer till träningen, och att de kommer hem igen.

De är våra främsta sponsorer, som betalar ur den egna plånboken för att barn och ungdomar ska kunna utvecklas som fäktare men också som människor.

Kalmar Fäktklubb arrangerade för någon månad sedan lag-EM för veteraner, under ledning av den kunnige föreningsordföranden Ulf Wikström, som sprider så mycket värme omkring sig. Mängder av veteraner och ledare från olika länder åkte hem och berömde Kalmar Fäktklubb och svensk fäktning. Vilka såg till att det fungerade? Många. Men jag tyckte det var extra roligt att träffa föräldrar, som jag tidigare endast hade haft kontakt med på mail och i telefon, t.ex. Nina Westmans föräldrar Lars och Lena. Där fanns naturligtvis också Anders Haglund, pappa till duktiga fäktarna Andreas och Daniel.

För några dagar sedan kunde vi glädja oss åt RF:s Idrottens dag i Almedalen på Gotland. Vårt lilla förbund fick stora rubriker. Fäktföräldrarna, med bl.a. Johan Willemo i spetsen, hade ordnat en turnering för öns politiker. Fäktningen var i centrum.

När vi firade "Stockholm-OS 100 år" på Stockholms Stadion den 9 juni såg jag i maillistor och i verkligheten vilka som jobbade. Det var föräldrarna till fäktande barn och ungdomar. I Stockholm heter de t.ex. Pousette, Fagell, Valero-Collantes, Ejemyr och Toscano, varav några dessutom är med i vårt förbunds styrelse.

Och så finns alla andra överallt i Sverige. Föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor och snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De som ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.

Efter detta ska vi ha lite perspektiv. Det finns också handbollsföräldrar, bandyföräldrar, konståkningsföräldrar och fotbollsföräldrar, för att ta några exempel ur buketten av 69 RF-idrotter, som jag själv och mina barn har prövat på.

Tiden och engagemanget har vi ju lagt ned, därför att vi inte har något viktigare på jorden än våra barn. Och tänk så fantastiskt det är, att det i Svenska Fäktförbundet också finns mängder av ledare, som engagerar sig också utan egna barn som fäktat eller fäktar.

Alla i Svenska Fäktförbundets styrelse förlorar ekonomiskt på uppdraget, precis som i föreningarna. Det är väl ingen som får, eller yrkar, ersättning för de vardagliga mobiltelefonsamtalen, för t.ex. biltullar och parkeringsavgifter. Några få tränare får lön. Vi arbetar tillsammans, därför att vi tycker att det är roligt, när idrotten utvecklas, och barn och ungdomar får nya chanser och ett rikt innehåll i livet.

Det lilla landet i norr tar orimligt många medaljer i OS och VM i förhållande till vår litenhet, även om vi själva aldrig är nöjda. När utländska delegationer kommer hit för att få reda på vilka förklaringarna är, så är det en som dyker upp oftare än andra. Det är det ideella ledarskapet, varav föräldraengagemanget är en stor del, som till låg kostnad bygger den svenska starka idrottsrörelsen och det framgångsrika Idrottssverige.

Om vi ideella ledare fick betalt motsvarande en fritidsledarlön och sociala avgifter för den tid vi lägger ned, skulle vi behöva höja kommunalskatten i kommunerna med ungefär 1:50. Värdet av de ideella insatserna är ungefär tre gånger så stort som de kommunala kultur- och fritidsförvaltningarnas budget.

Nu startar vi en ny framtidsdebatt i svensk fäktnig. Programmet "Fäktningen inför framtiden" ska revideras. Det är viktigt att vi också får med oss föräldrarna i den diskussionen. Låt mej ta upp några frågor, som borde vara speciellt viktiga för föräldrar.

Hur kan vi i fäktningen hålla tillbaka kostnaderna?

Riksidrottsförbundet presenterade för något år sedan hur mycket det kostade att idrotta. Man kunde också jämföra med den undersöknings som gjordes 2003. Här är några resultat:

Den totala kostnaden för ett barns idrottande har mellan 2003 och 2009 ökat från 4 510 till 5 128 kronor. Det innebär en ökning med 13,7 procent på sex år.
39 procent av kostnaderna var resor, 38 procent avgifter, 22 procent utrustning och 1 procent var övriga kostnader.
Ishockey och ridsport var 2009, liksom 2003, klart dyrast att utöva.

Siffror från livsstilsundersökningar bland barn och ungdomar visar en utveckling, där bred föreningsaktivitet, främst i idrotten, alltmer blir ett nöje för dem som har råd.

När jag var ordförande vid Svenska Konståkningsförbundets årsmöte, sa någon, att "Zlatan skulle aldrig ha kunnat bli bra i konståkning. Hans föräldrar skulle inte ha haft råd med de många tävlingarna". Hur står det till hos oss?

Vad kan vi göra i föreningarna för att hålla tillbaka kostnaderna? Är alla dyra resor nödvändiga för barns och ungdomars stimulans och utveckling? Borde vi lägga pengarna på annat?

Vad är det då, förutom kostnaderna, som gör, att unga människor lämnar idrotten?

Ett skäl, dokumenterat i många undersökningar under senare år, är att alltför hård satsning på en idrott i unga år ger en tidig mättnad. Barnen slutar, när snart sagt varje kväll ska ägnas åt träning eller tävling. I många föreningar i andra idrotter har jag sett, att om en elvaåring inte vill träna 2-3 gånger per vecka finns inget alternativ. Det är ofta "allt eller inget". Därför slutar många med just den idrotten.

Om vi ändå kunde få fler att fortsätta över puberteten, då det avgörs vem som blir lång och vem som blir kort, vem som blir kraftig och vem som blir lite tunnare!

Fäktningens utveckling är intressant. Det finns inget statistiskt säkerställt samband mellan att vinna t.ex. ett kadettvärldsmästerskap och att senare komma på prispallen i ett senior-VM. Kan vi lära oss något av detta?

Och för någon månad sedan poängterade en professor i idrottspedagogik, att om man skulle försöka förutse vilken fjortonåring som skulle bli världsmästare, vore det lika bra att blunda och på måfå peka på barnen. En tuff slutsats för föräldrar som i sin 15- åring vill se en framtida världsmästare. Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

Så här står det i vårt nuvarande program "Fäktningen inför framtiden":

"Svenska Fäktförbundets ungdomsverksamhet öppnar dörrarna för allt fler ungdomar. En större andel ungdomar än tidigare stannar också kvar i verksamheten som aktiva fäktare eller som ledare.

Grunden för framgången var en bred dialog om ungdomsverksamheten och gemensamma insatser från föreningar och förbund".

Om vi lyckas med detta bättre än andra idrotter, kommer vi om tio år att ha en ännu större andel av Sveriges barn och ungdomar i våra fäktsalar.

Till sist skulle jag vilja vädja till föreningarna att anstränga sig extra för att få med fäktföräldrarna, inte bara de mest aktiva, i framtidsdiskussionen. Och dessutom göra en satsning för att få med alla föräldrar som medlemmar, t.ex. genom rabatterat familjemedlemskap. Det ökar föräldrarnas inflytande. Vi håller ihop förbundets diskussion. Och flera medlemmar ger ökat stöd från RF.

Dela |

Kommentarer

2012-07-17 skrev goralt
Jag räknade lite snabbt:

Ungdoms fäktare som är intreserat att tävla, och tränar sin 3:e eller 4:e termin då behöver han redan en del egen utrustning (ej komplet!), betalar träningsavgifter, köper licens, tävlar 3 gånger på regionala tävlingar och 2 gånger på masters tävlinger (utan föräldra sällskap!) behöver runt 12000kr per år.

Kadett/Junior som tänker hänga med uttagnings systemet, uppdaterar sin utrustning period och delviss, betalar träningsavgifter, licenser, tävlar på 3 ECC och 3 nationela uttagnings tävlingar per år (utan föräldra sällskap) behöver runt 40000kr
Om han råkar kvalificera sig till EM eller VM då blir det +15000/20000kr till.
2012-07-17 skrev JS
Med risk för att få fler ovänner än jag redan har, skulle jag vilja hävda att grundproblemet i svensk fäktning är den sekteristiska och elitistiska kultur som råder lite varstans. Detta är en sport för ett fåtal självutnämnda gurus och inget för vanliga dödliga vuxna.

Man gnäller över att domarna är okunniga föräldrar istället för att starta fäktträning för dessa så att de lär sig sporten. I min klubb i Uppsala var jag mer eller mindre den ende aktive fäktaren med barn i verksamheten, här i Levallois diskuterar jag och mina fäktvänner ständigt våra barns träningar och tävlingar i sporten. Det skapar en familjekänsla som går över generationsgränserna.

När jag var knattetränare i Uppsala (ett uppdrag jag tog mig an i egenskap av förälder och utan att någon erbjöd mig någon särskild utbildning för ändamålet) brukade vi ha gemensam träning för barn och föräldrar ungefär en gång i månaden. Det ledde till att ett par föräldrar började gå på vuxenträningen, en blev själv tränare så småningom och en tog plats i styrelsen. Inget konstigt egentligen: man inkluderar istället för utesluter, man blir fler istället för färre, man blir starkare istället för svagare. Vanliga, dödliga vuxna kan också ha något att tillföra ibland...

Sedan tycker jag att fokus på att sänka kostnader är fel väg att gå. Framtiden för svensk fäktning ligger i att öka sina intäkter och det rejält. För att nå OS framgångar krävs fler och bättre utbildade tränare och det kräver investeringar och går inte att spara sig till. För att öka intäkterna är vi föräldrar nyckeln genom våra nätverk, våra erfarenheter, vårt engagemang för våra barn, men då måste man lyssna, respektera och inkludera.

Jakob Sverker
2012-07-16 skrev Kalle
Liten detalj: Justerat för inflation så är kostnadsökningen 5% och inte 14% (såvida inte de ovanstående presenterade siffrorna var inflationsjusterade). Så särskilt mycket dyrare har det inte blivit att idrotta.