Lars Liljegren Foto: Yanan Li

Kan svensk idrott hålla samman?

16 februari, 2011 20:54 | Lars Liljegren

Det knakar i svensk idrott. De ekonomiska skillnaderna och förutsättningarna mellan förbunden ökar. Fotbollen och ishockeyn gör samtidigt allvarliga försök att på ett smygande sätt splittra svensk idrott.

I det läget har Svenska Fäktförbundet sagt:

"Sluta hyckla, utred konsekvenserna av att dela svensk idrott i Svensk Underhållningsidrott AB och den övriga idrotten, folkrörelsen, där många av oss känner sig hemma och vill stanna".

Svenska Fäktförbundet vill att svensk idrott håller samman.

I de största och mest kommersiella idrotterna ökar nu intäkterna. RF-stödet blir en allt mindre andel av intäkterna hos dem, i samma takt som TV-bolagen betalar för att få sändningsrätten till arrangemangen. Den som syns i TV blir attraktivare för sponsorerna. Den positiva spiralen förstärks.

I skuggan av de stora kommersiella förbunden får de små, de ojämförligt flesta, betala egna TV-produktioner för att få sponsorerna att ens fundera på att vara med. Det blir allt svårare att få arrangemangen att gå ihop. RF-stödet, som i princip har varit konstant i tio år, blir allt viktigare. Pengar till utveckling saknas.

De nya pengarna från Handslaget och Idrottslyftet, tillsammans med den kraftiga ökningen av det centrala lokala aktivitetsstödet, har gett ett kraftigt tillskott till ekonomin för de förbund som har den bredaste verksamheten. Det har skett genom beslut av Riksidrottsstyrelsen utan någon som helst diskussion om principerna för fördelningen.

Den organisationsöversyn av svensk idrott som Marianne Nivert och Kai Lervik gjorde för några år sedan innehöll ett antal förslag, som skulle göra livet lättare och utvecklingen bättre för mängder av förbund utan de stora kommersiella intäkterna. Förväntningar skapades, men utredningen gömdes eller glömdes i RF- huset.

Ett antal utredningar har nu varit på remiss inför vårens RF-stämma.

I den s.k. SF-stödsutredningen lämnas förslag som, om de genomförs, kommer att ytterligare öka skillnaderna mellan förbunden.

(Länk till Svenska Fäktförbundets svar på SF-stödsutredningen)

I vår motion "Om idrottens mångfald, mygg och kameler" har vi lämnat förslaget att det ordinarie stödet till SF ska öka med 20 procent till nästa RF-stämma. Dessutom vill vi att RF-stämman beslutar uppdra till Riksidrottsstyrelsen att ta ett samlat grepp över finansieringen av svensk idrott. På RF-stämman 2013 hoppas jag att vi kan fatta ett klokt beslut om hur det totala statliga stödet till idrotten principiellt bör utformas och fördelas.

(Länk till Svenska Fäktförbundets motion)

I utredningen om IdrottsAB föreslås att den s.k. 51-procentsregeln ska förändras, så att föreningen inte längre behöver ha majoriteten i s.k. IdrottsAB. Fotboll och ishockey vill att förbunden själva, inte RF-stämman, ska få fatta beslut om förändringen.

Om 51-procentsregeln ändras, så att föreningarna förlorar majoriteten i IdrottsAB, förändras både svensk idrottsrörelse och bilden av svensk idrottsrörelse.

(Länk till Svenska Fäktförbundets svar på utredningen om IdrottsAB)

För fotboll och ishockey har uppbyggnaden av vår svenska idrott blivit ett problem. För mig är det precis tvärtom. Jag har många gånger försökt förklara för utländska vänner, varför vi som är så få ändå är så framgångsrika.

Den demokratiska folkrörelsen med tre miljoner medlemmar och ideellt ledarskap, som är värt 20 miljarder kronor per år, samt det starka stödet från stat och kommuner, framför allt till anläggningar, är grunden till svensk idrotts styrka. Det är också förklaringarna till våra internationella framgångar.

Jag kan inte begripa varför vi ska riskera fortsatt utveckling för över 20 000 föreningar och 70 specialförbund, och idrottsrörelsens sammanhållning, därför att några få elitföreningar inom fotboll och ishockey har ett omättligt pengabehov.

Fotbollen förbryllar mig särskilt mycket just nu. I ett remissvar har de skrivit, att de vill sänka gränsen för föreningens inflytande till 10 procent av aktiekapitalet. Men deras viktigaste poäng är att de själva vill fatta beslut om det ska vara möjligt att ta bort 51-procntsregeln. Beslut om den utomordentligt viktiga principen i svensk idrott ska, enligt fotbollen, flytta från RF-stämman till Svenska fotbollförbundets (och Svenska Ishockeyförbundets) årsmöten. De vill alldeles på egen hand kunna förändra svensk idrotts förutsättningar och bilden av svensk idrott. Om vi släpper 51-procentsregeln nu, utan att utredningen har redovisat konsekvenserna av en sådan linje, släpper vi anden ur flaskan. Den låter sig inte infångas senare.

I Uppsala den sista helgen i maj får vi se om svensk idrott kan hålla samman. Det blir den viktigaste stämma jag har varit med på under mina drygt 30 år som förbundsledare.

Vi har en Riksidrottsstyrelse, som är vald för att hålla samman svensk idrott. Den består till stor del av företrädare för de stora, kommersiellt starkare, förbunden. Ett par RS-ledamöter är direkta företrädare för ishockey och fotboll. En av dem, Svenska Fotbollförbundets vice ordförande Susanne Erlandsson, har också skrivit på fotbollens remiss.

Dagens Riksidrottsstyrelse kan gå till historien som den styrelse som splittrade svensk idrott. Om den vill kan den också försöka göra allvar av de här formuleringarna från "Idrotten vill - idrottsrörelsens idéprogram" från 1995, som reviderades vid stämman 2009:

"Vi är en samlad idrottsrörelse som verkar för samma vision och värdegrund, den genomsyrar alla förbund och föreningar, såväl bredd som elit. Vi värnar om den svenska idrottsrörelsens tradition där elit- och breddverksamhet sker i en nära samverkan, som ger inspiration, utveckling och livskraft."

Jag förutsätter att Riksidrottsstyrelsen försöker gå den senare vägen genom att lämna förslag som håller samman och inte splittrar. Ytterst är det RF-stämman som bestämmer.

Dela |

Kommentarer

2011-02-23 skrev goralt
Vi vill ha pengar från sponsorer, men samtidit vill vi inte att de kan säga nåt hur verksamhet drivs? utopi...
vilken sponsor vill satsa pengar och sen bara njuta av hur det fungierar.. jag tror att man satsar pengar på idrott om man vill bestämm lite, eftersom vinster kan man inte räkna på, eller? då det är ganska naturlig att huvud sponsor/ägare får bestämma vilken tränare jobbar i förening och vilka spelare han vill ha.. efter det är hans pengar som tillåter att det händer.. eller?
är det verkligen stor problem om sponsorer äger up till 70% av aktier i den idrotts bolag?
jag tror inte på den ideela idrottsrörelse.. tyvärr.. men har många anledningar och besked att det fungierar inte, visst finns personer som angagerar sig utmärkt och hjälper som fan, och kan inte tänka hur några saker fungierar utan de.. men igentligen att ha riktiga resultater kräver hård arbete, krävar hård arbete för folk som gjör det ideelt, kan man inte .. eller?

Kan man inte bygga en system som i den bred-ungdoms-motion wersksamhet basserar på ideelt rörelse och statliga bidrag, sen om det handlar om elitsatsning som kräver utbildade resurser, pengar, utrustning, då låter vi att privat kapital går in, och kanse bestämer lite hur pengar "bränns" men samtidit minskar man statsliga bidrag till detta, eller kommer overäns att en dell vinnst eller omsatsning kommer endå till breden?...

låter helt enkelt, eller?
jag vill ha fäktklubb som samarbetar med skolor, driver nybörjakurser och utnytjar olika bidrag, men samtidit vill ha möjlighet att de som satsar kan utnytja privata sponsorer och deras pengar, stipendier, utrustning, spellar ingen roll vad mer bara om det hjälper oss att vara bätre... min klubb kan kallas "kötbullar fäktförening" om nån serios kommer och investerar i den långsitkig och regelbundet att vi har råd att anställa tränare köpa utrustning, skicka folk på tävlingar för sponsors pengar etc, om sponsor vill att vi heter "kötbulle" i utbyte och dyker upp i ICA affärer kläda i fäktutustning och kötbullar spetsade på våra klingor.. fine för mig...
2011-02-23 skrev lasse s
Jag tror nog inte att fotbollsförbundet vill splittra svensk idrott. Däremot vill man få in mer kapital i sin verksamhet till de 20 talet föreningar (av cirka 2000) som driver Elitfotboll . Svensk idrott med sin struktur som beskrivs av Lars är jättefin och i sina stycken unik.
Däremot haltar vår idrottsrörelse när vi kommer till elitverksamheten av olika skäl. När det gäller fotbollen hamnar de bästa spelarna där pengarna finns och därmed inte i Sverige. Vi har idag ca 200 spelare ute i Europa, de flesta i Danmark och Norge. Vad man än tycker om våra löner på fotbollssidan så är de bland de lägsta i Europa. Så illa är det. Lika tufft är det för våra svenska elitfäktare. Är man aktuell för OS deltagande, kan man i bästa fall lägga lika många timmar som sina utländska konkurrenter, idag behöver man tyvärr lägga mellan 20- 30 timmar träning per vecka som elitidrottare, annars halkar man efter. Då är det ganska svårt att utbilda sig, eller sköta ett arbete. Är man inte med i någon av SOK:s program får man utöver träningstimmarna skaffa fram 30 000-40 000 per år för att hålla på. Så pengar är en nödvändighet i all elitidrott. Om det är skattepengar eller företagens pengar spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Lasse Samuelsson

Lasse S
2011-02-18 skrev Jerri B
Lars! nu får det vara nog med ditt gnöl!

Hur tror du att de ”stora” arenaidrotterna” ska kunna klara av att betala ut miljonlöner till underpresterande spelare som inte är bland de 1000 bästa i världen om de inte tillåts att skyffla pengarna fram och tillbaka? Konstruktionen är ju genial, att erhålla statsbidrag, slippa moms och skatt i den ideella delen och ta alla avdragsgilla kostnader i den affärsdrivande delen är ju en förutsättning för att kunna bedriva denna underhållningsverksamhet. Jämför statliga konstnärslöner, bidrag till teatrar. En dramatenstjärna i världsklass har en lön på c:a 30000 i månaden, varför ska då inte en medioker spelare/ledare kunna unnas 300000 i månaden?

Svara på det du!