Lars Liljegren Foto: Yanan Li

Självkritik och satsning mot Rio - Funderingar efter besvikelsen

22 april, 2012 20:00 | Lars Liljegren

Vi höll tummarna och bet på naglarna igår. Men Emma Samuelsson lyckades inte vinna den viktiga semifinalen i Bratislava. Idag lyckades inte heller Carl Frisell i sitt kval. Det betyder att svensk fäktning inte får skicka någon aktiv till OS i London.

Vi är en sådan här dag längre än någonsin från vår vision:

"Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation."

I programmet "Fäktningen inför framtiden" finns också detta "resultatmål":

"Svensk fäktning har landslag i världsklass både för damer och för herrar".

Vi hade större förväntningar på Emma, som fått starkt stöd, bl.a. från SOK, än på Carl, som slitit vid sidan av rubriker och förbundsstöd.

Visst är vi besvikna idag. Mest besviken är nog Emma, som efter några svåra år med skador och fäktning som inte riktigt har fungerat, har kommit tillbaka med besked. Hon är en lysande ambassadör för vår idrott och kommer igen till Rio.

Nu måste vi ta nya tag och kanske också tänka nytt.

Tillståndet i svensk fäktning är på många sätt bra.

Antalet fäktare, antalet medlemmar och antalet studietimmar har ökat kraftigt på tio år. Antalet klubbar viker inte som i så många mindre idrotter. Vårt gedigna organisationsarbete har medfört att RF-anslaget till och med har ökat något, i en tid när stödet görs om. Det vågade vi inte ens hoppas på för fem år sedan.

Men vi har under de senaste tio åren inte lyckats få fram någon stabil världsstjärna på seniornivå. Emma Samuelsson och Johanna Bergdahl, för att ta de just nu klarast lysande, kan vara på väg. Men vägen till stabil klass på seniornivån är lång.

Med viss självironi skulle vi kunna säga, att vi har blivit bättre på det mesta men inte på att fäkta. Det är naturligtvis allvarligt. Vi får gå tillbaka till herrvärjlaget i början på 2000-talet för att se en stabil kvalitet med medaljer på mästerskap och framträdande placeringar i världscupen som god vana.

Låt oss tala klarspråk. Bêla Rerrich och Göran Flodström, senare med starkt stöd av Igor Tsikinjov, utvecklade bl.a. Peter Vanky och Robert Dingl till stabila fäktare på världsnivå. Sedan dess har vi ännu inte lyckats göra om den bedriften.

Men allt är inte dåligt inom elitverksamheten. Vi har lagt en grund som inte fanns på "Belas tid". Vi har tagit fram kravanalys, utvecklingstrappa och ett gediget och sammanhållet utbildningspaket. Förutsättningarna för framgång är goda, även om de otåliga kan tycka, att det kommer sent.

Utvecklingstrappan konstaterar, att det behövs ca 10 000 timmar för att lyckas gå vägen från knattefäktare till OS- eller världsmästare. Det är tre timmar om dagen i tio år. Hur många tränar så hårt?

Så här står det också i "Fäktningen inför framtiden":

"Förbundets viktigaste uppgift är att i kontinuerlig dialog med föreningarna ytterligare utveckla de allra bästa fäktarna genom att erbjuda ett kvalificerat program för bl.a. läger, utbildning och tävling."

Här måste vi vara kritiska.

Inom elitverksamheten har samverkan mellan förbundet och föreningarna inte varit bra, jämfört med förhållandet inom de idrotter, där det fungerar bäst.

Samarbetet mellan förbundskaptenen och föreningarna har varit minimalt för att inte säga obefintligt. För detta har båda parter ansvar. Ett gott samarbete mellan förbundskapten och föreningstränare är grunden för framgång. Det vet man i väldigt många idrotter. Själv såg jag för länge sedan som vice ordförande i Svenska Handbollförbundet, hur Roger "Ragge" Carlsson och Bengt Johansson respekterades som de auktoriteter de också var. När Bengan introducerade "gurkburken" lärde sig i stort sett alla tränarna hur det gick till. När spelarna kom till läger var de redan grundligt utbildade i sina föreningar.

Förbundets och SOK:s resurser har riktats mot några få kvinnliga fäktare. Det saknas "laganda" i en bredare grupp. Vägen till framgång går över fler läger och samlingar, där också de som är på väg upp får möta och sparra mot sina föredömen.

Förbund, föreningar, förbundskapten och vapenledare har inte lyckats skapa den ordning och den känsla av samhörighet och gemenskap som måste prägla den framtida organisationen.

Föreningstränarnas intresse för gemensamma träffar, t.ex. när utvecklingstrappan diskuteras, har varit minimalt.

Just nu är två uppgifter viktigare än andra:

1. Förankring för utvecklingstrappa och studier

Att förankra utvecklingstrappan och studiepaketet hos alla dem som inte var med vid förbundsmötet i Kalmar är en av de viktigaste uppgifter vi har haft under många år. Det är nu tåget går.

2. Ny landslagsorganisation

Det handlar om väl så viktiga frågor som vem som ska vara förbundskapten och tränare för de fäktare som ska ge oss framgångar i Rio.

Jag har roat mig med att skriva en, ännu så länge, privat och lite lång vision för landslagsverksamheten. Kanske kan den stimulera diskussionen om framtiden och om vilka krav vi ska ställa på den framtida organisationen, inkl. på förbundskaptenen och de tränare som vill och orkar hjälpa till på förbundsnivå.

"Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.
Svenska Fäktförbundets landslagsorganisation, som operativt leds av förbundskaptenen, utvecklar tillsammans med föreningarna unga lovande fäktare till världsstjärnor.

Avgörande för framgången är det förtroendefulla samarbetet mellan förbund och föreningar och det kraftiga genomslaget i föreningarna för Svenska Fäktförbundets utvecklingstrappa och för de nya utbildningarna.

I landslagsorganisationen och bland föreningarnas tränare är nyfikenhet och viljan att lära sig lika stark som viljan att dela med sig av de egna kunskaperna till andra.

Föreningstränarnas engagemang i landslagsorganisationen baseras till största delen på ideella insatser. Glädje och delaktighet präglar arbetet och motiverar den personliga insatsen.

Vi stödjer varandra. Vi pratar med, inte om, varandra.

Varje ung fäktare kan se vad som krävs och förväntas på vägen till seniorlandslaget. Fäktare på toppnivå känner sig som deltagare i ett lag, som omfattar fler än de som för tillfället får representera Sverige på landslagsnivå".

Låt oss nu med högt i tak samtala om detta.

Media
Landslag formas om efter OS-missen (Svenska Dagbladet den 26 april)

Dela |

Kommentarer

2012-06-22 skrev ejemyr
Max Heinzer och Fabian Kauter fäktade florett upp i ganska mogen ålder.....
2012-06-21 skrev Jonas-T
I Ungern har ju fäktning en helt annan status än i Sverige, både historiskt och ekonomiskt idag (även om den drabbats av en del nedskärningar på senaste år). Så den jämförelsen haltar lite. Men i Estland har jag förstått att fäktning är en liten sport med få klubbar.
2012-06-21 skrev PeterGustafsson
Som uppföljning på Jonas så kan man ju också ta upp exemplen Estland och Ungern - länder som inte har större befolkning än Sverige, men som har klart större framgångar. Efter Catania-VM stoppade jag in alla resultat i ett Excelark, och dividerade alla länders placeringspoäng med deras befolkning. Island, Ungern, och Estland stod i viss särklass, och Sverige var inte bland topp-20.
2012-06-21 skrev Jonas-T
Lite intressant att se det schweiziska herrvärja-landslagets utveckling i detta perspektiv. Färre invånare än Sverige (7,5 miljoner) och vad jag förstår är fäktning ingen enorm sport där. Ändå har de ett urstarkt landslag nu med lag-EM-guld i går. Hur gör de? Någon som vet? Kan Sverige lära något?
2012-05-23 skrev Ken Hansen
Huruvida, när allt kommer omkring, handlar allt om motivation, et mångfasetterad mysterium, tredelad åtminstone... Tryter den, tryter allt.
2012-05-23 skrev Epeemaster
Eftersom jag inte finns kvar i Sverige längre, så vet jag inte om mina åsikter har något värde. Jag kommer ju inte att vara delaktig i genomförandet av en förändring i landet.

I vilket fall som helst här kommer en åsikt. Fäktningen är en sport som kräver många bra tränare för att kunna få fram den bredd som behövs, för att kunna sålla fram den mängd fäktare som har de ambitioner och den disciplin som krävs för att nå eliten.

Sverige har inte den mängd välutbildade tränare som behövs för att nå förbundets mål.
Ekonomi är givetvis viktig, Så även tränarnas ekonomi! En bra tränarutbildning kostar tid och pengar. En investering som sällan betalar sig. Därefter förväntas tränarna att antingen jobba ideellt eller till de lägre lönerna som det går att finna i Sverige. Då är inte upplägget så lockande. Sverige är idag till stor del beroende av att kunna importera tränare som jobbar till relativt sett låga löner.

Innan tränarfrågan ser en lösning, så lär vi inte se någon drastisk ökning av antalet skickliga fäktare.

//Bjarne Höglund
2012-05-10 skrev Ehsan
Bäste Lars!
Då ämnet handlar om vägen till Rio så är det naturligt att man diskuterar medaljer och resultat. Gällande det du skriver om eldsjälar och förmågan att kunna uppmuntra och behålla dessa håller jag med dig till fullo. Dock produceras inte så mycket elitfäktare i detta land längre, om det ska jämföras med internationell konkurrens, tyvärr. Gällande din önskan till Rio bör jag göra dig besviken då varken den ena eller andra av dina önskningar kommer att förverkligas då varken historiken, resurser samt en väl fungerande struktur för ändamålet saknas. Men hoppas kan vi alla göra, fast då är det bättre att spela på lotto då oddsen är högre!
Slutligen, studiebesök är alltid nyttigt, särskild till TBB då deras medlemmar har större framgångar under en säsong som Svenska fäktare samlat ihop under några årtionden. De har bredare bredd och ännu bredare topp.
2012-05-10 skrev Lars Peterstrand
Det skrivs mycket om OS-medaljer inom fäktning, både här på kommentarsfältet på fencing.se och i förbundets officiella dokument. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att få med någon eller några fäktare till OS 2016. Men 99,99% av svenska fäktare kommer aldrig att komma i närheten av en OS-medalj. Ska hela debatten handla om hur vi når OS-medaljer i framtiden? Är det inte viktigare att diskutera hur vi kan få fler fäktare som fortsätter längre. Om jag får välja mellan att en svensk fäktare tar OS-guld 2016 eller att vi samma år har 10.000 fäktare och 100 klubbar, väljer jag det senare.

Många är idag pessimistiska om svensk fäktnings framtid, mycket pga av att man kopplar allt till OS. Jag är dock optimist då jag ser flera positiva tecken. Några exempel (det finns flera):
- Henrik och Martin har i Göteborg skapat ett mycket intressant upplägg där man på några år har byggt upp en stor och kvalitativ verksamhet.
- En halvgalen polack (Tomasz förstår vad jag menar =;) ) har med entusiasm fått igång en ny klubb som verkar kunna producera många duktiga elitfäktare.
- Genom ett unikt samarbete mellan fäktklubb och en friskola har Gotlands Fäktklubb med Willemo i spetsen kunna värva och skapa en långsiktig lösning för en mycket duktig tränare (Pawel Mancewitz). Man har också byggt upp ett fäktläger som samlar en stor andel av landets fäktungdomar.

Jag tror alla har något att lära av GFK, EGF och GoFK . De har valt olika vägar, men har det gemensamma att det bygger på att eldsjälar med idéer jobbar hårt och målmedvetet på klubbnivå. Dessa eldsjälar har också lyckats entusiasmera andra fäktare och föräldrar att hjälpa till.

Istället för att mest diskutera hur många tusen timmar som krävs för ett OS-guld så bör vi kanske analysera och diskutera hur vi skapar möjligheter för fler eldsjälar att gro och utvecklas? och framför allt hur vi undviker att sätta upp hinder för de framgångssagor som är under uppbyggnad. Kanske är det nyttigare att göra studiebesök i Göteborg, Solna och på Gotland än att åka till TBB? Kanske ska vi lyssna extra noga till vad Lundegaard, Roth-Kronwall, Goral, Mancewitz, och Willemo säger, än på mig och andra som var aktiva på 80-talet?
2012-05-10 skrev Jerri B
Jerka här igen

Visst är pengar alltid ett problem, och då menar jag både när man har för lite eller för mycket. Spelar ingen roll om man badar i pengar när det viktigaste saknas. Då menar jag INSTÄLLNINGEN, hur mycket är man beredd att satsa av hårt arbete och att försaka det som av många anses vara livets nödtorft (fredagsmys och sovmornar på helgen).

Börja i rätt ända. Det är i klubbarna som jobbet ska göras, när det sedan dyker upp talanager med rätt inställning, då gäller det för förbundet att vara redo med resurser för att ta hand om dessa ungdomar.

En liten anekdot från verkligheten: Kodak/Friidrottsförbundet delade ut 100.000:- var till aktiva att använda för sin utveckling. En kulstötare köpte en Camaro, inte stötte han längre, men han kom snabbt till träningen får vi hoppas. Vad Patrik Sjöberg gjorde med pengarna vet jag inte, men han hade säkert kul han med.

Vad vill jag då säga med denna lilla historia är att pengar är bra men det ska vara bra pengar som används rätt. Att ordna finansieringen är nog det enkla i denna kråksång. Det svåra är att få klubbarna att producera medaljkandidater.
2012-05-10 skrev Ehsan
Efter att ha följt i diskussionerna framstår det som att domarplikten är problemet till att Svensk fäktnings framgångar numera är nåt man ser på museer och inte i idrottshallar.
Instämmer till 100% att en massa byråkratiska domarpliktsavgifter eller dyl inte bättrar på ekonomin för klubbarna men det är inte där problemet är.
Surfa in bara på TBB hemsida så kan man se att klubben har fler och större sponsorer per år än SVFF har lyckats med sedan 70-talet till idag totalt sett. En idrott där självfinansierngsgraden i princip är noll de senaste 30 åren har inte så stor överlevnadschans. Den tiden att genom träna 2 timmar mer per vecka räckte för att bli bäst är förbi sedan länge, det behövs kvalificerad träning, kvalificerade tränare och ekonomiska muskler för att kunna tävla internationellt regelbundet.
När dagens kadetter och juniorer är på en VC tävling är de mer turister som har semester en elelr två ggr per år än en van rutinerad fäktare som åker till stora tävlingar vecka efter vecka.
Så kamrater, bäst vore kanske om vi kunde slå våra kloka huvuden ihop och skapa möjlighet att dra in större och fler kulor till SVFF, och göra något drastisk, för att bygga framtiden framför framtagande av tjusiga mål- och analysdokumnet som läggs på hyllan och kan beskådas av nästa generation.
För ni måste väl hålla med om att utvecklingen inte gått direkt åt rätt håll sedan senaste OS-medaljen, och det är medljerna som räknas och inget annat när det kommer till kritan......
2012-05-08 skrev Ken Hansen
Jag tar möjligen fel, men är det inte bara gamlingar som har meningar om ämnet? Vad menar dom det verkligen handlar om? Möjligt att jag misstar mig, men är det inte så att den som fick på plats det olympiska i "Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation", Harmenberg, gjorde som han själv ville när han satsade på det han ville? Så, vad tänker dagens ungdomar?
2012-05-08 skrev JS
Av inläggen nedan att döma, sluter jag mig till att det pyr av konstruktiva idéer och vilja att lösa problem i fäktsverige. Frågan är hur detta ska samordnas?

Jag ser två nationella program framför mig:

- ett om knattefäktarens väg till OS-guld (hur man lokalt, regionalt, nationellt, internationellt samordnar och fördelar de 10 000 timmarna som omtalas ovan för att få fram bättre fäktning)

- ett om hur man åstadkommer bredd, engagemang och ekonomi i verksamheterna (best practises, behålla fäktare, domaravgifter, intäkter etc.)

I artikeln i SvD som det länkas till säger Lars Liljegren: "Vi behöver personer som kan bygga nätverk och entusiasmera på ett bättre sätt bland föreningarna". Det var nog att slå huvudet på spiken, det! Hoppas SvFF hittar det man söker.

Hur som helst har svensk fäktning spännande tid framför sig... Man längtar nästan hem...

Jakob Sverker
2012-05-08 skrev Henrik Lundegard
Tack Henning och Per-Åke för svar.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att man inte lyssnar på tränarna inom styrlesen. Under förra USM utgjorde mina elever ungefär 25 procent av startfältet på Ungdoms-SM. 25 procent - det räckte inte för att jag skulle få frågan. Varför?

Men nu efterlyses konkreta förslag. Här följer mitt:

Grundtanken är att skapa incitament för klubbarna att skicka domare. Inte att ställa dem inför en omöjlig uppgift - där enda lösningen är att betala sig ut.

Gör om "pliktdomardagar" till "pliktdomarhelg". Höj avgiften till 3000 kronor, och sätt ett maxtak per förening på 3 pliktdomarhelger. Det skulle innebära en maximal kostnad för en förening på 9000 kronor, men också ge ett ekonomiskt incitament för att skicka med domare. Som tävlingsarrangör har jag har svårt att se att det behövs fler domare än så. Det är mitt förslag, inte nödvändigtsvis hugget i sten vad gäller siffrorna. 3000 per "domarindivid" skulle kanske också räcka till att ge något tillbaka till alla de ideella krafter som står och dömer en hel helg?

Jag är flitig besökare på svenska tävlingar. Det vi oftast ser (om vi ska vara ärliga och sakliga, inte elaka) är många pister, fullt tillräckligt med domare, men bristande kunskap hos tävlingsarrangörerna. Domare står långa tider arbetslösa, och pisterna står tomma.

Ta tävlingen West Coast Challenge t ex, vi hade tämligen få domare, och tämligen få pister i jämförelse med andra svenska tävlingar. Den mänskliga faktorn gjorde att deltagarna i herrvärjan kadett tvingades fäkta om sin 32-tablå inte mindre än 2 gånger. Det är naturligtvis ett väldigt pinsamt fel att begå, men ändå höll vi tidsschema, och hade inte EN match som bedömdes av domare från samma klubb som fäktarna.

Denna säsong har jag ENBART upplevt samma flyt i organisation på Kanikowski Cup. Det kräver arbete och förberedelse.

Helgens Coupe de Stockholm var ett kaos där domare tilldelades samma matcher i samma tablå, och det blev därmed en väldigt lång dag i hallen för tävlingens fäktare. Malmö är ett annat exempel, för JSM flöt ju inte direkt på, trots att kompetenta domare och många pister fanns på plats.

Kort och gott - det är inte domarbrist eller brist på hallyta som gör att vi upplever det som problematiskt med ökat antal tävlingsdeltagare. Felet ligger hos arrangören.

Jag har svårt att köpa att nya TB skulle gynna små klubbar. Tvärtom. För att små klubbar ska kunna leva krävs att folk arbetar. Det är inte jättelängesedan Ljungby FK var en av Sveriges största ungdomsklubbar.

Andra exempel på små orter som klarar sig tämligen bra i fäktvärlden kan nämnas Cabriés, Tauberbischofsheim, Guadaloupe, Pisa, eller varför inte Kungsbacka. Inte direkt några metropoler.
Men man jobbar hårt. Både professionellt och ideellt.

Henning, du skriver att "Personer som är viktiga för att garantera ett bra domarsystem och god svensk domarförsörjning förespråkade ett förslag med högre domarkrav."

I mina ögon ser detta ut som att förslaget inte är någonting annat än ett beställningsjobb från domarkommisionen.

Att du vidare skriver att din förhoppning är att det nyss genomklubbade förslaget ska leda till förbättrade förslag i framtiden får mig att tro att du inte heller tycker lösningen är optimal. Kanske borde man skickat ärendet på remiss ytterligare en gång, istället för att försöka sig på en "quick fix".

Jag är tacksam för att Henning och Per-Åke svarat mig i eget namn här på forumet. Det hedrar er.

För egen del har jag nu kommit med ett konkret förslag - samt uttryckt min avsky för det nuvarande. Jag tycker det räcker där, och hoppas att en ödmjuk och prestigelös inställning hos de som bestämmer snarast kan få till en bättre lösning.

Tack för ordet.
2012-05-07 skrev Peråke Wiberg
Som juridiskt ansvarig i styrelsen för våra regelverk, däribland TB, var jag föredragande vid styrelsemötet i lördags då ändringarna i TB beslutades.

Jag vill ge följande bakgrund till beslutet om ändringar i bl.a. domartrappan och pliktdomaravgiften.

Sedan antalet deltagare vid våra fäkttävlingar under senare år har varit stigande, har det förts en diskussion om hur det ökade behovet av domare skulle tryggas. 2009 blev det gemensamma beslutet att det måste vara ett solidariskt ansvar för de svenska fäktklubbar som deltar vid tävlingar att sörja för att det finns tillräckligt med domare. Modellen för detta solidariska ansvar blev den domartrappa som infördes i TB 2009 med innebörden att deltagande klubbar bidrog med domare i förhållande till antalet starter som klubben gjorde. Detta ansågs då som rättvist och logiskt. I de fall en klubb inte ställde upp med domare i förhållande till antalet starter måste givetvis arrangören ordna domare från annat håll. Detta kostar pengar och det ansågs rimligt att den klubb som inte ställde upp med rätt antal domare, skulle ta det ekonomiska ansvaret och betala vad det kostade arrangören att ”köpa” in domare.

För drygt ett år sedan fick jag i uppdrag av SvFF:s styrelse att i en liten arbetsgrupp se över hela TB, inkl. reglerna om domartrappa och pliktavgift. Arbetsgruppen kom att bestå också av Göran Flodström och Hans Wahl. Vi har sedan ägnat mycket tid åt att samla in synpunkter på TB. Vi har gått igenom alla redovisade synpunkter och försökt sammanställa det vi ansett mest angeläget i ett utkast till ändring av TB. Under detta beredningsarbete har det bl.a. kommit fram att många klubbar inte sänder antal pliktdomare i förhållande till antal starter. Vid en analys har det visat sig att endast ca 2/3 av domarbehovet täcks av pliktdomare. Resten måste arrangören ”köpa” in. När arrangören tvingas ta in en extern domare måste han betala resa, övernattning, logi och ev. arvode. För dessa kostnader räcker inte 1000 kronor. Många arrangörer anser att man måste ha minst 2000 kronor för att täcka dessa kostnader. Det har också gjorts gällande att det finns klubbar som gör en ekonomisk kalkyl och finner att det är billigare att betala 1000 kronor än att skicka pliktdomare.

När vi formulerade vårt förslag till SvFF:s styrelse var utgångspunkten att det solidariska ansvaret för domarförsörjningen vid våra tävlingar ska fortsätta att gälla. Men mot bakgrund av de synpunkter vi fick in ansåg vi det rimligt att revidera reglerna så att de stämmer överens med den verklighet tävlingsarrangörerna nu lever med. Antalet starter vid våra tävlingar har, glädjande nog, fortsatt att öka. Detta ställer givetvis krav på ett ökat antal domare. Och med den tidigare fastställda solidaritetsprincipen bör givetvis de klubbar som sänder fler fäktare också bidra med fler domare. Och eftersom tävlingsarrangören inte lyckas köpa in domare som klubbarna inte bidrar med för 1000 kronor, bör logiskt sett denna avgift höjas. I denna bedömning ligger också att det inte är rimligt att en klubb ska kunna göra en ekonomisk kalkyl och välja att betala i stället för att ta med domare.

När vi i arbetsgruppen var klara med våra överväganden, gick vi ut med en remiss till ett antal väl meriterade ledare i landet. Bland remisserna fanns företrädare för såväl stora som små klubbar. Av dessa accepterade sju av tio vårt förslag. Endast en remiss avstyrkte helt förslaget till pliktavgift. Tre remisser avstyrkte ändringen i domartrappan. Vi ansåg därmed att vi hade starkt stöd för våra förslag och redovisade dessa för SvFF:s styrelse inför mötet i lördags. Alla styrelseledamöter fick rimlig tid att läsa vårt förslag till ändringar i TB innan styrelsemötet. En ledamot hörde av sig innan mötet med en kraftig invändning mot förslaget till domartrappa och pliktavgift. Jag lyssnade på kritiken och gjorde justeringar i förslaget för såväl domartrappa som pliktavgift för att tillgodose kritiken. Men att helt återkalla förslaget skulle vara att inte ta hänsyn till alla de krav och önskemål om förändringar som kommit in. Det förslag som slutligen presenterades för styrelsen (och som också blev styrelsen beslut)är således ett kompromissförslag tillkommet efter denne styrelseledamots inlägg i frågan.

Jag kan verkligen sympatisera med Henrik Lundegaard när han uttrycker oro för sin klubbs ekonomi om man tvingas skicka fler domare alternativt betala högre pliktavgift. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att få ekonomin att gå ihop i en fäktklubb. Man måste se de flesta beslut i ett ekonomiskt perspektiv. Men vi måste samtidigt konstatera att ju större sporten blir desto större blir kostnaderna. Och det är just det som ”drabbat” våra tävlingsarrangörer. Tävlingarna har blivit större, dvs. vi har fått allt fler deltagare. Detta innebär med automatik att vi måste ha fler domare. Så frågan till dig, Henrik, måste då bli hur du tycker vi ska klara av de ökade domarkraven? För mig är det inget självändamål att vare sig utöka domartrappan eller höja pliktavgiften, men jag ser just nu inget alternativ. Jag har den fundamentala inställningen att fäktningen ska leva i hela Sverige. Annars vore den enkla lösningen att enbart arrangera tävlingar i Stockholm och Göteborg. Så frågan kvarstår: hur ska vi kunna ordna fäkttävlingar utanför dessa båda städer om inte storklubbarna också tar ett ansvar för att skicka med domare i förhållande till sin storlek (antal deltagare)? För mig finns ingen prestige i frågan. Kan vi finna bättre och billigare lösningar ska jag gärna ta med mig dem till SvFF:s styrelse. Jag är kanske naiv men just nu kan jag inte se dessa lösningar. Men det kan kanske du, Henrik, så hör av dig med konkreta förslag så kan vi se om vi kan hitta lösningar som gynnar alla.
2012-05-07 skrev Lars Peterstrand
Henning, när man rensar bort, i mitt tycke, ickeargument såsom att beslutet var en kompromiss, inte hugget i sten och att domarkommissionen vill ha det så, förklarar du beslutet med att (rätta mig gärna om jag har fel) landsortsklubbar önskar denna lösning.

Jag som både varit aktiv i en stadsklubb (Ängby FK) och landsortsklubb (Gotland FK) har svårt att förstå detta. För en snabbt växande landsortsklubb som Gotland FK har kraven på pliktdomare varit ett hinder. Utöver att skicka fäktare och ledare på resor till fastlandet skulle vi även utbilda och skicka domare för dyra pengar.

Totalt sett blir det billigast om domare och fäktare behöver resa så lite som möjligt. Tävlingar bör därför förläggas där det finns mycket fäktare och domare. Jag ser gärna att SvFF på olika sätt stödjer mindre klubbar på landsorten, men att förlägga tävlingar på dessa orter innan de har fäktare och domare som kan fylla ut kostymen är fel metod.

Innan SvFF fattar beslut om att ge en tävling status som Masters- eller poängtävling bör man därför undersöka domar- och poänglistor för att se hur många utbildade domare och hur många aktiva fäktare som arrangörsklubben har. Detta skulle gynna klubbar som utbildar domare och klubbar som har en stor mängd aktiva fäktare, något vi väll vill premiera? Då intresset för att arrangera tävlingar är stort tror jag att vi skulle ha fulla domarklasser nästa säsong samtidigt som vi minskar resekostnader för klubbarna rejält.
2012-05-07 skrev Henning
Henrik Lundegaard efterlyser svar från styrelsen på hur vi som inte reserverade oss resonerade kring beslutet om domarplikt och domardagar. Även om det som styrelsemedlem och som ansvarstagande inom svensk fäktning är omöjligt, och kanske inte heller så smart, att alltid gå in och kommentera i debatter på öppna forum, så är Henkes inlägg så välformulerat och han själv så initierad i sakfrågan att det är viktigt att han får ett svar för hur jag för min del resonerade.
Till att börja med vill jag framhålla att det förslag styrelsen tog beslut om är ett kompromissförslag. Det ursprungliga förslaget hade en högre nivå på domaravgiften och också bland remissvaren fanns flera som accepterade högre domaravgift. Personer som är viktiga för att garantera ett bra domarsystem och god svensk domarförsörjning förespråkade ett förslag med högre domarkrav.
För det andra vill jag peka på att vi här närmar oss en diskussion vars motsatsförhållanden utgörs av en konflikt stad-landsbygd, där stadsklubbarnas möjligheter rekrytera och utbilda domare överträffar landsbygdsklubbarnas. Att försöka hålla en jämvikt mellan stad och landsbygd så att hela Fäktsverige kan leva (en klyscha jag vet men ändå) är en viktig uppgift för styrelsen.
För det tredje vill jag påpeka att reglerna i de tävlingsbestämmelser som nu antagits inte är huggna i sten för all framtid. Tävlingsbestämmelser skall kunna ändras utifrån att verkligheten förändras. Kanske kan det nu tagna beslutet driva fram nya förslag för hur kraven för domarförsörjning skall se ut där det blir tydligare, såväl för arrangerande klubbar som för deltagande föreningar, vilka krav som skall tillgodoses för att en tävling skall kunna arrangeras.
Henke avslutar också med en skrapa om att ”landslagsledare efter landslagsledare hoppar av”. Att det skulle vara på det sättet och att det är svensk fäktnings största problem just nu är jag inte överens med Henke om. Den organisation med vapenledare som vi hade förra säsongen skulle ha lösts upp i alla fall i samband med förändringen av landslagsorganisationen som ordförandens krönika ovanför det här kommentarsfältet handlar om.
/Henning Österberg, ledamot SvFF styrelse
2012-05-07 skrev Lars Peterstrand
Jag har i helgen dömt upp till distriktsdomare. Bra och rolig kurs. Tack till Max Hellström (kursledare) och Henrik Lundegaard (examinator) och domarkommissionen för bra arbete. Här har SvFF gjort något riktigt bra. Jag uppmanar fler att gå kursen.

Däremot är det inte lika kul med nya straffdomarupplägget. Allt ansvar läggs på deltagande klubbar som ofta har långa och dyra resor. Arrangören behöver i princip inte ställa upp med en enda domare. Det bör finnas krav på att arrangören själva har domare, annars ska man inte arrangera tävlingar (vi verkar inte heller lida brist på klubbar som vill arrangera tävlingar, eller har jag fel?). 25 % av domarbehovet bör vara ett minimum, dvs om en tävling har ett behov av 40 domardagar bör arrangören ställa upp med minst 10.

Jag har på gamla dagar börjat träna och tävla igen. Om jag åker på en tävling i t.ex. Göteborg så har jag inget emot att stå och döma hela helgen utom de 2 timmar som jag själv tävlar. Men som reglerna ser ut idag så räknas jag inte som domare om jag tävlat samma dag.

Jag kommer framöver att prioritera och propagera för tävlingar där arrangören inte ställer pliktdomarkrav utan meddelar att fäktarna får vara beredda att döma första omgången själva och att utslagna fäktare får vara beredda att döma.

Jag noterar att många tycker kring denna fråga. Det är dock konstigt att de som fattat beslutet om nya straffdomarregler samt domarkommissionen är helt frånvarande i debatten.
2012-05-07 skrev Henrik Lundegard
Som vän av svensk fäktning är jag i dag grymt besviken på SvFF, då jag tycker att de nya reglerna för pliktdomare och avgifter är helt upp åt väggarna fel. Kort och gott vill jag ställa frågan till er i styrelsen som röstade igenom förslaget och inte reserverade er - hur gick ert resonemang? Ni har gjort tävlande på svensk mark dyrare och mindre attraktivt. Ni efterlyser öppen dialog. Jag ser fram emot den.

Max antal pliktdomardagar går från 7 till 9. Kostnad per utebliven pliktdomare blir 1500 istället för 1000 SEK. För GFKs fäktare innebär det en kostnad på 13500 kronor per tävling. En investering.

När man ska investera bör man lämpligen se över sina investeringsalternativ. Vad är bäst? Att fäktarna betalar 13500 SEK för att åka till Laxträffen och tävla med varandra plus en och annan Halmstadsbo, eller att de lägger samma summa pengar på att betala 2 landslagsfäktare på seniornivå från Ryssland/Tyskland/Frankrike för att komma till klubben en helg och sparra? Kostnaden är ju den samma! Hur många starter blir det på Laxträffen? Hur gynnar det de stora klubbarna och hur gynnar det de små?

Om jag betalar 1500 kronor förväntar jag mig dessutom kvalitet... Hur redovisas att dessa pengar används till inköp av domare?

Varför 9 pliktdomardagar? Vilken förening tjänar på att skicka en domare (resa och boende) för att döma bara en dag? Som systemet ser ut nu kan ni lika gärna skriva 10. Den nionde pliktdomaren är en blindtarm.

Värnar man om svensk fäktnings bredd genom att göra det dyrare att tävla på svenska tävlingar? En tävling i Paris blir billigare än ett USM i Sverige....

Jag som jobbar som tränare, jag har elever. Jobbar man ordentligt och målmedvetet kommer eleverna. Sluta gnälla på dåliga förutsättningar, börja jobba istället. Många glömmer bort att det ligger 5 års arbete (mestadels ideellt) bakom det faktum att GFK idag kan ställa upp med störst trupp på USM. Sluta straffa klubbar som breddar svensk fäktning, för det är precis vad ni gör med det här systemet. Ni säger - vi vill inte ha era fäktare här. Betala eller stanna hemma.

Vi som har elever, vad ska vi säga till dem? Du är för dålig för att tävla? Du är för fattig, du får inte åka? Eller ännu värre, hej - nu är det så att för att spara pengar så har vi delat upp klubbens fäktare i 30 nya småklubbar. Det kommer spara varje fäktarfamilj ungefär 3-6000 kronor per säsong, beroende på antal tävlingar. Då lär ju nyckeltalen flyga i taket i och för sig... Härryda kanske får sin fäktklubb trots allt.

Ärligt talat, som svensk fäkttränare ska man helst jobba som en tok, gärna helt ideellt och sedan låta folk som inte har en aning om hur svensk idrott fungerar - bestämma över allt och alla.

Jag återupprepar min fråga - Hur tänkte ni styrelsemedlemmar som inte reserverade er mot förslaget?

Varför ska mina elever betala tusentals kronor för att åka på tävlingar där arrangörsklubben inte ens kan ställa upp med fler än 10 fäktare?

Varför lyssnar man inte på tränarna som faktiskt jobbar med de svenska fäktarna?

Om jag får bestämma... Men det får jag inte...

Vi har en situation där landslagsledare efter landslagsledare hoppar av. Förbundets svar på det är att lyssna ännu mindre.

Jag brukar försvara SvFF, och tro mig, på klubbnivå måste man göra det då och då. Men för att summera hur jag känner nu lånar jag ett talesätt från krönikören Disco - Om Svenska Fäktförbundet hade organiserat månlandningen hade Armstrong landat i Torslanda. Just nu är det så jag känner, och det är tråkigt.
2012-05-06 skrev ulf.sandegren@bredba
Hej goralt, vi har uppenbarligen olika uppfattningar i frågan. Avseende de olika vapnen så är min uppfattning att de mer komplicerade reglerna i florett snarare ökar angelägenheten av att särskilt de yngre fäktarna dömer själva och därmed lär sig reglerna. Mina erfarenheter säger mig att det går alldeles utmärkt för kadetter och juniorer att själva döma varandras matcher. Detta upplägg kunde kanske kompletteras med en erfaren välutbildad domare på tävlingsplatsen som coachade och tillrättavisade de dömande fäktarna. Något kaos då fäktarna dömer själva har jag aldrig upplevt under mina dryga 30 år inom fäktsporten oavsett nivå eller ålder.
2012-05-06 skrev goralt
Ulf du började helt rätt, det är viktig att satsa redan som kadett, och det är inte bra lösning när även mest villiga föräldrar ersätter de fäktkunnande som domare... sånt har vi i sverige brukar jag säga, det är bara roligt att mer och mer inser att det är inte bra.

men din slutlig åsikte att avskaffa domarkrav är helt fel! det blir bara totalt kaos! jag kan tänka mig att på visa tävlingar, i visa klassen och visa vapen (speciellt värja) kanske det skulle fungera.. men det är inte bra alls, och det skulle fungera aldrig bra på florett, eller de yngre klasser, är tveskamt även om flesta kadetter eller juniorer skulle klara dett

det är vitkig fråga för varje klubb att utbilda domare, det kräver bra "taktik" om man vill lyckas, EGF tror jag är på rätt vägg och det är inte hyvsad dyrt eller svårt.

Jag kan kommentera bara kort att höja avgiften för utebliven pliktdomare är helt rätt! jag skulle säga höj den till 3000kr,

men att höja domarplikt till 9 är helt dumt helt enkelt.
det är bara spik mellan revben för de stora klubbar, de klubbar som försöker lyfta upp svensk fäktning.. den tävlings-fäktning,
jag kan komma med mina 9 domare och 40 starter, jag kan även tro att i visa fal GFK kan koma med sina 9 domare och 40 starter... nu undrar jag hur mycket får doma våra domare och hur skulle de gå med tävlingen om det blir 80% starter och 80% domare från 2 klubbar?

dessutom problemet ligger inte i antal domare, problemet ligger i tävlingsarrangemang och domarkvalite

domare borde vara de personer som har fäktning i blodet, de som förstör vad som händer,
samtitigt domare som alla andra borde få ersättning för sitt jobb, det är inte enkelt att vara domare,
vi borde ställa högre krav på utbildning och på examinationen, vi borde kräva samtidigt att domare levererar den bästa kvalite, och de borde få pengar för detta.

blir det systemet att det är dyrt att komma utan domare, men samtidigt de domare som kommer (i realistisk antal till behöv) får ersättning då är jag med!

jag åkte på flera tävlinga och ingen krävde från mig mer än 2 domare, (4 domar dagar), vi har ju ECC som kräver max 3 vid 20 starter,
varföre göra inte liknande
4 starter - inga domare
9 starter - 1 domare
15 starter - 2 domare
24 starter - 3 domare (det är i praktisk 12 fäktare = 2 minibusar)
32 starter - 4 domare
de som kommer utan domare får betala som fan, men samtidigt kräver vi att arrangörer utnytjar pengar att skaffa domare och ta inte pengar till egen ficka,

det finns också lösning att dela ut yngre klasser från de stora klasser,
det blir lättare för stora klubbar att komma på tävlingar med MIN, YU, ÄU klass och kadetter och juniorer som domare, det borde vara också lättare att försäkra rätt antal och domarkvalite på tävlingar med kadett, junior och senior klasser, då finns aven tid att göra mer fäktning (alltid 2 poule omgångar, kanske repashage etc) kanske lag fäktning på riktig?

det finns fungerande lösningar i andra lander, .. men som jag vet ingen basera på ideela arbete, samt på så stora pliktdomar krav...

Jag funderar nu att registrera 4 nya föreningar, dela ut mina elever och skicka max 4 från varje förening till tävlingar.. vad gör arrangörer då?
2012-05-06 skrev ulf.sandegren@bredba
Jerris inlägg nedan är klockrent! Bela Rerrich hade ett uttryck ”hård träning lätt seger”. Till detta skulle jag vilja lägga erfarenhet av internationell tävlingsfäktning. För att utveckla en framgångsrik fäktare krävs internationell rutin där grunden för detta bör läggas redan i 14-16 års åldern. Italiensk, fransk och tysk fäktning skiljer sig från den svenska och för att kunna nå internationella framgångar måste en fäktare lära sig hur man bemöter dessa olika stilar. Det går inte att börja åka utomlands och tävla i tjugoårsåldern om man vill bli en världsfäktare. Då är det för sent.

För klubbarna i Sverige är resor utomlands ytterligare en kostnad som måste budgeteras in i en redan hårt ansträngd ekonomi. När lokalhyra, lön till tränare och materialutgifter är betalda återstår en väldigt liten peng för själva tävlingsverksamheten.

Det är mot bakgrund av ovanstående som det ter sig minst sagt galet att vi i Sverige infört en regel som ytterligare dränerar klubbarnas redan hårt ansträngda ekonomi och som sätter krokben för klubbarnas möjligheter att då och då, ur en försvinnande liten tävlingsbudget, kunna skicka lovande unga fäktare på tävlingar för att lära sig internationell fäktning. Regeln i sig tillför, enligt min mening, inte ett dyft till svensk fäktning utan är en av de faktorer som enkelt skulle kunna avskaffas utan annat än positiva effekter för samtliga klubbar i landet och för svensk fäktning generellt. I det här sammanhanget skulle jag också vilja citera Lars Liljegren som träffsäkert skriver ”Med viss självironi skulle vi kunna säga, att vi har blivit bättre på det mesta men inte på att fäkta.”

Vad är det då för regel jag åsyftar och vars avskaffande skulle gagna sporten? Det jag talat om är den obligatoriska domarplikten! Under hela min tid som aktiv fäktare dömde fäktarna själva matcherna i poolomgången och även i direkten då utslagna fäktare fick ställa upp som domare. I poolen fick den som hade längst tid till sin nästa match döma. Detta system fungerade alldeles utmärkt, även på VM-uttagningstävlingar då jag själv stått och dömt matcher ända fram till semifinal. Varför var då detta system bättre än dagens? Jag kan se följande skäl:

1. Fäktarna får tillämpa och lära sig reglerna på ett tidigt stadium. Detta är en viktig del av fäktarens utbildning.
2. Klubbarna kan lägga en väsentligt större del av tävlingsbudgeten på fäktarna istället för att skicka domare på dyra resor. Idag skall klubben tillhandahålla en domare på fyra fäktare på vilken svensk liten tävling som helst vilket i ett nafs kapar 20 % av föreningens tävlingsbudget. Det är dryga böter om man inte skickar en domare. I helgen fick DIF böta 4 000 SEK på en liten lokal tävling i Stockholm. Dessa pengar hade räckt till att skicka den lovande unge fäktaren Robin Kase till tyska öppna mästerskapen, som ett exempel.
3. Domarna idag utgörs i stor utsträckning av välvilliga mammor och pappor till fäktarna vars ambitioner jag inte ifrågasätter men vilkas fäktkunnande är i klass med min kunskap i sporten varpa, d v s i stort sett noll. Det krävs ett vant fäktöga för att kunna skilja på en fot och en golvstöt eller hur man tillämpar corps-á-corps regeln i värjfäktning. Hur välvilliga dessa mammor och pappor än är kan de inte döma lika bra som en kunnig fäktare. Kvalitén är tyvärr för dålig.
4. Genom att döma och bli dömda får fäktarna får en känsla av ”fair play” och samhörighet vilket utvecklar deras sociala kompetens såväl som kunnande om regelverket.
5. Omotiverade mammor och pappor slipper åka med som domare på långa dyra resor tvärs över landet. Det är också högst tveksamt huruvida det är bra för fäktarna att ha mamma eller pappa ständigt med sig på tävling. En överentusiastisk förälder kan ofta påverka sonens eller dotterns fäktning negativt. Jag har själv sett detta ett antal gånger.
6. Ständigt återkommande domarkurser tar tid och pengar från klubbarnas kärnverksamhet. D v s utbildning av fäkare.
7. Klubbarna utanför Stockholm torde lida än mer av denna regel då de tvingas resa mer och därmed dra på sig än tyngre domarkostnader. Systemet är därmed diskriminerande.

Finns det då ingen negativ effekt med att avskaffa domartvånget? Jag har funderat mycket över detta utan att komma på ens ett enda. Naturligtvis skall det finnas proffsiga domare på stortävlingar som Bernadotte Pokalen men på Stockholm Cup, som ett exempel, är det fullständigt vansinnigt med detta kostsamma tvång.

Ett avskaffande av domartvånget kommer inte som enskild aktivitet att kunna lyfta svensk fäktning till internationell nivå men det är ett lätt första steg i rätt riktning att ta. Jag hoppas därför att förbundet omedelbart avskaffar denna regel för att hjälpa klubbarna att kunna fokusera på fäktarnas utbildning och inte på tidsödande domarkurser. Om någon klubb är intresserad av att driva denna fråga tillsammans med DIF så skicka mig gärna ett mail. Adressen finns på DIFs hemsida under styrelsen.
2012-04-28 skrev goralt
jag ser jätte många bra inlägg och det är roligt att det väckte nån form av diskution, hoppas att alla intresserade lässer detta.
Samtitigt vill jag påpeka lite skillnader mellan nutid och 70-talet, samt ställa frågor som jag tror alla borde ställa innan man tänker på hur ska vi skapa internationella framgång.

Dessutom jag inser att många som skriver här har tyvärr ingen oning hur det ser ut just nu i klubbar.
barn tränar inte mycket för att det är inte deras mål, det finns kanske 10% som försöker satsa med den satsning står alltid bakom skola, familjsemester och om man lyckas samla en grupp 5-10 fäktare i klubben som tränar 4-5 gånger per vecka och har ekonomi att tävla då borde man vara glad.

Klubbar (de flesta) vågar inte ta pengar för sin verksamhet och deras ekonomi låter inte anställa tränare, även de som vågar har problem, det finns inga bidrag, projektstöd i den storlek som låter klubbar koncetrera sig att satsa,

flesta tränare måste kombinera tränarens jobb med annat och det är väldig dåligt situation, det är mycket krock och val ska jag ta mer obetalt ledig att vara med fäktning istället med familj etc.

om det finns inte pengar i systemet, då borde man skaffa nån form av sponsring, men detta har ingen lyckas så länge, åtminstone på svff nivå.

SvFF verkar inte vara intresserat att satsa på kadetter och juniorer, kravanalys komm fram att man ska vara duktig vid 25-28 ålder, och då alla tror att man ska börja satsa vid 20års ålder va? om vi har inte kadetter och juniorer som har kontakt med europeisk och världs top då kan vi glöma om seniorer. så klart det är lättare att satsa på yngre om senior lag redan finns, men vi har den situation just nu och vi måste bygga om allting.
ps. aktuella tjejer borjade satsa vid 15-16 års ålder och då långsiktiga satsning gav några resultare - skriver några för att själv tycker att med sånt stöd borde det vara betydlig bättre.
vem kom på att t.ex Robin Kase som 2års sen tag silver på kad VM skulle också satsa, vara med tjejer etc, Robin försöker förtfarande men jag tycker att SvFF missade den talang helt.
Han borde vara just nu minnst som Van der Oster.

Det är alltid så att det tar mycket tid och diskutioner hur och vad, men sen händer ingenting, det finns folk som kan varföre får de inte chans att göra detta rätt?

varföre SvFF publicerar inte annons om att söker
- förbundskapten (deltidanställd 50% borde räcka i aktuellt situaiton)
- sportchef (deltianställd 50% precis som övan att hjälpa bygga om systemet)
- landlsagutvecklare (projekt-timanställd 25-35% per vapen/klass)
- administrativ ansvarig 30-50% tjänst

kanske det går att lösa det ideelt, men jag själv är tvecksamt.

deras uppgifter borde tydligt och ofentlig beskrivar, ansvar område borde utdelas så att alla vet vad ska de göra, samtidit anställning ger SvFF rätt att kräva resultater, inga tillsvidare anställning, vilka landslagtränare har tillsvidare anställning? alla som jobbar med landslaget borde ha projekt anställning 2-4 år, fokuserat att leverera resultater, bygga om systemet,

Det är betydlig lättare att hitta folk som syslar redan nu med fäktning ganska mycket och vill satsa mer om alternativet att sluta med den "civila" jobbet finns. Jo visst det skulle kosta massa pengar, men det är lättare att ta 4-5 personer som dellar 200% tjänst samt jobbar ordentlig än 10 personer som kan vara med om de har tid,
landslagverksamhet eller hellt annan typ av satsning kan inte basera på folk som är med när de har tid.
2012-04-28 skrev Ehsan
Det är bara att konstatera att framgångsrika 70-tals modellen numera är fäktningens död i Sverige. Vad jag minns så var även Saab pionjärer med sin två taktare, och Audi och Saab var lika stora på just 70-talet, men utvecklingen går framåt för vissa medan andra står stilla, EVOLUTION......
En bra början är väl att tillvarata de kunskaper som finns och uppmuntra och skapa incitament att duktiga landslagsmän som slutar sin aktiva tid fortsätter att engagera sig i det sportsliga.
Hur många av Vanky&CO generationen är tränare numera? Där tror jag vi kan ha en nyckel till lösningen på problemet.
2012-04-27 skrev Boogh
Jag har gått och fundrat länge om jag skulle ge mig in i denna diskussion, men med nästan 30 års erfarenhet så ska jag väl ge ett bidrag. Jerris inlägg är klockrent och beskriver de uppoffringar som måste göras för att nå framgång. Elitidrott är hårt och skoningslöst och det gör ont, det är den verklighet som fäktarna måste lära sig att hantera.

Jag måste tyvärr säga emot Lars på en punkt, det finns en kravanalys från 1976 men den var inte Belas verk. Det var Orwar Lindwall som skrev den under sin tid som förbundskapten. Med tanke på att det blev OS-guld så är det lite underligt att den har fallit i glömska men jag har ett ex om det är intressant som jämförelse.

Ehsan skriver att vi borde ha lämnat 70-tals modellen,,,jag tror det är tvärtom vi skulle ha behållit den och modifierat den och utvecklat ännu mer då hade vi kunnat ha de framgångar vi vill ha. Den modellen kopierades av de övriga länderna i europa och resultatet ser vi ju klart vilka som är störst.

De framlidne tyske fäktledaren Emil Becks ord passar bra just nu: man kan inte vänta på framgång,,,man måste skapa den. Vi har många talanger i svensk fäktning,,,men även talanger måste träna. När hade vi ett träningsläger på mer än bara några dagar senast? Jag vill fortfarande föra fram att vi måste samarbeta med Försvarsmakten och den moderna femkampen i träningslägerfrågan. Ensam är inte stark, vi är i jämförelse en liten idrott och måste jobba för att få ut mesta möjliga effekt ur små medel.

Klubbträning är nog säkert bra men det räcker inte om vi ska nå OS i framtiden.

Jag skulle vilja se återkommande läger på de militära förbanden minst 6-8 hela veckor per år, jag har kontakterna om SVFF tycker att det är intressant.
2012-04-27 skrev Hans
Uppdaterad med länk till dagens artikel i Svenska Dagbladet
2012-04-26 skrev Ehsan
Bäste Lars!

Har som fd mycket aktiv fäktare följt utveckling på avstånd under de senaste 10 åren. Jag kan bara beklaga att när stjärnorna från 80- och 90-talet fortfarande står högt upp på resultatlistorna så skvallrar det inte om en god återväxt, ivarje när det gäller fäktandet. inget ont om dessa duktiga fäktare men varför inte prova metoden, stanna, gör om och gör rätt. Något som inte har hänt på länge.
Att nån fäktare presterar bra i en eller två tvälingar internationellt är inte bevis på SVFF kvalite och uthålighet utan snarare på slumpen.
Prova att få in nytt blod och folk som ser saker från annan perspektiv än att klamra fast vid 70-talsmodellen.
2012-04-25 skrev KJ
För att nå eliten i en OS idrott 2012 är nog verkligheten denna som beskrivs nedan. Andra idrotter som exempelvis simning och skidor ligger på oerhört höga träningsmängder i rätt unga år.

Jag tror emellertid att man i detta läge inte bara kan stirra sig blind på vad som krävs för att vinna ett OS guld. Fäktningen måste vitaliseras och öka mängden unga fäktare ute i klubbarna. Får man igång en stark ungdomsverksamhet kommer ett antal talanger vara villiga att svara JA på Jerris frågor nedan om ett antal år.

Jag tror vidare att det finns en hel del "best practice" lärdomar att dra från olika håll för att uppnå denna vitalisering.

Exempel 1: En förening som Uppsala har med ett stort antal duktiga värjfäktare födda på 90-talet i SM. Hur gör dom?

Exempel 2: Ejemyr och Goral mfl i EGF jobbar väldigt framgångsrikt med nyrekrytering i norra Sthlm. Vilka lärdomar kan dras här?

Har man många aktiva stärks ekonomin i klubbarna. Yngre tränare kan utbildas och mer seniora tränare kan anställas för eliten. Sponsorer blir mer intresserade och man befinner sig helt plötsligt i en positiv spiral vilken ger möjligheter till talangers satsning mot framtida OS.

Med bästa hälsningar

Klas Johansson
2012-04-24 skrev JS
Eftersom jag har erfarenhet från två klubbar i två länder (Frankrike, Sverige) vill jag gärna delge lite
jämförelser som möjligen kan ge bränsle i debatten (båda klubbarna fokuserar f ö endast på värja, även om florett används som utbildningsvapen för knattar i Levallois):

Upp till och med det vi kallar äldre ungdom tycker jag att Sverige och Frankrike står på ungefär samma nivå. Visst,i min Parisklubb är utbildningen för barn striktare och mer fokus läggs på klassisk "ren" fäktning, exempelvis är det bara tillåtet med kavel och otillåtet att göra fleche på tävlingar före ÄU. Man har också bättre organisation, klassindelning och utbildning för det vi slentrianmässigt kallar knattefäktning (överlag börjar man fäkta mycket tidigare i vår klubb än hemma). Men på det hela taget är lusten, glädjen, stämningen på tävlingar och i klubben densamma. Gillar man fäktning som barn gör man det såväl i Sverige som i Frankrike.

Från det vi kallar kadett händer något, som gör att klubbarna börjar se olika ut. I Sverige blir det ett vägval för ungdomarna: antingen satsa på OS-guld eller sluta med fäktning. I min Parisklubb är det inte så dramatiskt. Fäktning är en utpräglad medelklassport här och därför finns förväntningar på att fäktande ungdommar även lägger tid på studier. Gymnasiet i Frankrike ställer också helt andra krav på resultat än motsvarigheten i Sverige. Det innebär att det är helt OK att var ung, duktig fäktare, men ändå inte satsa på elitnivå. Man måste sköta annat och låt oss inse realiteterna: framgångsrika fäktare har inte samma lön som en framgångsrik fotbollsspelare eller expert inom näringslivet. Så är det bara!

För klubben innebär det att man behåller fler duktiga ungdomar och senare seniorer i verksamheten, som i Sverige nu försvinner. Klubben blir den familj som Ken Hansen nedan talar om, och sporten handlar inte om att offra sig och sina vänner för ett fattigt liv som elitfäktare utan om gemenskap och passion för idrotten. I min klubb är vi ett sjuttiotal juniorer, seniorer och veteraner som inte satsar på OS - vilket inte hindrar oss att delta i tävlingar och många med stor framgång. I Sverige finns det klubbar som inte har några seniorer alls. Några av dessa "icke-satsande" fäktare har efter erhållen utbildning även blivit fäktmästare.

På vilket sätt främjar då detta elitfäktning och på sikt OS-medaljer? Jag tror helt enkelt att en sport som växer,lockar fler och förmår behålla dem i verksamheten är den bästa plattformen för att få fram elitfäktare. Lägsta nivån på fäktningen höjs om duktiga fäktare blir kvar i klubben, ekonomin stärks med fler medlemmar som betalar avgifter, attraktionskraften ökar och "rätt" profiler lockas till träningen. Efter några år har verksamheten de förutsättningar som krävs för att träna, finansiera och stötta den unga talang som vill nå hela vägen. Svårare än så är det inte, enligt min mening.

Sedan tycker jag att man som i Frankrike borde arrangera fler lagtävlingar, för såväl barn som vuxna. Detta är en social sport och vad är roligare och mer socialt än en gastkramande lagtävling?

Jakob Sverker
2012-04-24 skrev Henrik Lundegard
Håller med om det som skrivs.
Frågan är vilken ledare (med den kompetens som krävs) är villig att lägga den tiden ideellt?
2012-04-24 skrev Jerri B
Det jag vill ha sagt med min lista är vad som faktiskt krävs. Det är ett val varje fäktungdom måste göra när man är i 15-årsåldern, det är inte unikt för fäktning utan gäller faktiskt de flesta idrotter (i den idrott jag är engagerad i för tillfället så måste beslutet tas redan före 10-årsåldern, inget jag gillar, men så är det).

Med en bra verksamhet så blir valet mycket enklare. Trivs man med kompisarna i fäktsalen och att det råder en sund konkurrens i gruppen tillsammans med hängivna ledare/tränare, så kan valet bli en naturlig fortsättning på studs,lek och lidelse.

Slutligen så vill jag bara säga att det finns inga genvägar, och om någon kommer fram till mig och frågar, så kommer jag inte mörka på vad som krävs om man vill till elitnivån.

///Jerri
2012-04-24 skrev Ken Hansen
Som Jerri säger, det är värt det, men inte om man som ung får sig presenterat denne lista:

-Glöm födelsedagar, även dina egna
-Glöm kompisar hemma och i skolan, de enda du kan ha kvar är fäktkompisarna
-Glöm bort semesterresor med familjen
-Glöm bort fredagsmys
-Glöm bort i princip allt som inte har med fäktning att göra

Men dom som studsar och leker av sin egen lusta och lidenskap, som känner en uppbackning och et stöd, och en samhörighet från den familjen som klubben kan vara... Ja, då du, då kan det stå några framtida legendarer som säger: Ja, det var värt det :)
2012-04-24 skrev snah
Samt att det finns anhöriga som är beredda
att stå kostnaden för träningsläger, resor
hotell, startavgifter mm.
2012-04-23 skrev goralt
Bra att funderingar dykte upp.. nu får vi se vad som händer,
samtidigt håller jag inte med en del av texten,
florett trotts inte på den högsta nivå just nu, lyckades samla en bred och satsande grupp med unga fäktare, de mest aktiva föreningstränare sammarbetade (och samarbetar) mycket vid olika samlingar som vi har arrangerat och arrangerar regelbundet samt deltar på internationella tävlingar där vi skickar trupp,
florett har ordning just nu, florettfäktare vet vad som krävs att vara bra, vi jobbade och ska jobba bra...
vi önskar bara att allt runt blir lika proffesionelt precis som vi är just nu.

även SM kan vara liten berkäftälse att juniorer och kadetter som var i den satsande grupp gör stora steg framåt, och kaksiga gamlingar klarar sig inte bara på gamla trick.. nu att lyckas på floretten måste man träna,
det mycket kvar att jobba,

jag känner inte Jerri.. men fan, jag själv kunde inte beskriva bättre vad som krävs att lyckas,

vilka fäktare tränar ordentlig mer än 4ggr i veckan?
vilka klubbar har råd att anställa tränare som har koll på dem träningar?

det krävs villiga fäktare, ambitiösa tränare och ekonomi till detta,
tyvärr ideela krafter klarar inte detta,
där behöver vi halfkommerciela lösningar,
man måste våga gå ut med fäktning, samt man måste våga att ta betalt för fäktning.. fäktning är inte enkelt, och fäkttränare växer inte på trä... kunskap kostar.

jag ska skriva ut och publicera vad Jerri skrev :)
2012-04-23 skrev beroh
För att nå den yppersta världseliten krävs ett enormt arbete under lång tid och en total hängivenhet.Lika viktigt är det att göra rätt saker och ha en perfekt stab runt omkring sig.Jag instämmer fullt i Jerris analys.Låt oss som värnar om svensk fäktning bidraga med vår enskilda spetskompetens för framtidens segrar.Det finns inga genvägar till framgång.Endast hårt arbete och intelligens ger medaljer.
2012-04-23 skrev Jerri B
En reflektion

Under mina 4 år som landslagschef för värjan så producerade inte fäktsverige en enda junior som på allvar kunde utmana landslagsgruppen.

Det spelar ingen roll vad man gör på landslagsnivå om det inte kommer hungriga juniorer som är beredda att göra vad som helst för att kunna ta en plats bland de stora grabbarna/tjejerna. Frågan är om våra kadetter/juniorer är beredda att träna hårt med kvalité 2-4 timmar 6 dagar i veckan, ligga på träningsläger 6-8 veckor per år, minst 50 resdagar per år, i 5-10 år? Om svaret är ja, så kan det gå, men förstår man vad det innebär på riktigt? Här kommer några saker att fundera på om man ska gå hela vägen:
-Glöm födelsedagar, även dina egna
-Glöm kompisar hemma och i skolan, de enda du kan ha kvar är fäktkompisarna
-Glöm bort semesterresor med familjen
-Glöm bort fredagsmys
-Glöm bort i princip allt som inte har med fäktning att göra

Mitt svar är att det är värt det!
//Jerri
2012-04-23 skrev Henrik Lundegard
Intressant att läsa.

Jag tror mycket på att bygga lag för att nå individuell framgång. Gemenskapen är inte minst viktig för att få fäktarna att orka fortsätta träna upp i senioråldern, och därmed öka chanserna för att behålla dem (oavsett nivå) inom sporten.

Jag tycker faktiskt att floretten i just denna bemärkelse kommit en bra bit på väg under Gorals ledning. Organiserat och samlat med betoning på bredd.

Att satsa på juniorer och kadetter är viktigt. Vi glömmer lätt bort att våra damseniorer var väldigt duktiga även i ung ålder, och då byggdes just som ett lag.

Bara några tankar från min sida.