Fäktstrategi del 4 - Vikten av mycket snabb armsträckning - Svensk Fäktning
Hem » Fäktare eller tränare » Utveckla din fäktning » Fäktstrategi och taktik » Fäktstrategi del 4 – Vikten av mycket snabb armsträckning

Fäktstrategi del 4 – Vikten av mycket snabb armsträckning

Björne Väggö och Johan Harmenberg har i sex uppsatser sammanfattat sin syn på fäktstrategi‚ fäktarens grundläggande idé om hur hen ska gå tillväga för att konsekvent vinna matcher. Nu publicerar vi den fjärde delen i serien.

Länkar till publicerade artiklar i serien:

Fäktstrategi del 1 – Inledning

Fäktstrategi del 2 – Area of Excellence

Fäktstrategi del 3 – Vikten av mycket bra benarbete

Fäktstrategi del 4 – Vikten av mycket snabb armsträckning

Fäktstrategi del 5 – Vetenskaplig grund

Fäktstrategi del 6 – Sammanfattning

Vikten av mycket snabb armsträckning

Hittills i denna serie har vi diskuterat fäktstrategiska överväganden i relation till vetenskapliga data och sett hur detta kan förklara hur framför allt värjfäktningen ser ut idag. Nu är det hög tid att diskutera förutsättningarna för att sätta stötar. Här ska vi dock notera att det formella vetenskapliga stödet är tunnare och att forskning pågår på området. Vi kan som inledning notera att ett bra benarbete inte räcker för att vinna, man måste sätta stötar också. Fäktningen har stora likheter med boxning och taekwondo även om vi levererar våra träffar via en klinga och inte via en handske.

Spetsträffshastighet

Ett centralt begrepp och förmåga är att kunna leverera träff med hög spetshastighet. Med spetsträffhastighet menar vi den hastighet som spetsen har i träffögonblicket.

Jämförelse med boxning och taekwondo

Om vi tittar på boxning och taekwondo så måste träffen levereras innan armen är helt utsträckt. Om armen i denna situation blir helt utsträckt (slaget blir för kort) så går hastigheten på handsken ner till boxarens benrörelse och det är lätt för motståndaren att krångla sig undan och det finns ingen kraft kvar i slaget. Situationen är identisk för fäktare för spetsens hastighet går ner dramatiskt när armen är fullt utsträckt. Ofta instrueras fäktare att sträcka armen först vilket medför att träfförsöket utförs med låg spetshastighet vilket underlättar för motståndaren att krångla sig undan. Detta kapitel kommer beröra både strategiska och vetenskapliga data och frågeställningar.

Eftersom detta naturligtvis är av central betydelse (att sätta träff) så är det lite märkligt att detta inte diskuterats i större utsträckning.

När en stöt ska utdelas så kommer en spets att närma sig motståndarens träffyta. Detta är beskrivet i detalj i [1] och alla använda termer återfinns där.

Kritiska sträckan i armsträckningen

De sista 5 – 10 cm är vad vi kallar för den kritiska sträckan (Critical Distance) där det mesta av intresse händer. Det är här som motståndaren bestämmer vad som är en fint som ska ignoreras och vad som är ett reellt stötförsök som ska pareras, bindas eller på annat sätt hanteras. Det är under de sista 5 – 10 cm som det avgörs om vår fäktare får in sitt stötförsök (som inte är en fint) eller om han/hon blir parerad eller bunden. Ur vår fäktares perspektiv så är det bra om den kritiska sträckan tillryggalägges så snabbt som möjligt och ur motståndarens perspektiv så långsamt som möjligt för att möjliggöra parad eller bindning. Ett annat sätt att säga att den kritiska sträckan ska tillryggaläggas så snabbt som möjligt är att maximera hastigheten som spetsen träffar sitt mål, dvs spetsträffhastigheten är central (Point Hit Speed eller PHS)

Vikten av hög spetsträffshastighet

Om vi nu betraktar situationen ur vår fäktares perspektiv och med avsikt att maximera PHS, så ser vi att spetsen att närmar sig målet med samma hastighet som fäktaren rör sig relativt golvet (med benrörelser) plus den hastigheten som en eventuell armsträckning kan medföra (motståndaren antas stillastående).

Detta illustreras schematiskt i figuren nedan. Vår fäktare närmar sig en stillastående fäktare med kontinuerligt benarbete från punkt A med en fart av 1. Detta medför att spetsen också naturligt närmar sig motståndaren med farten 1. Sedan börjar vår fäktare sträcka sin arm i punkten B med en fart som antas vara konstant 1,5. Eftersom han/hon fortfarande rör sig med en benhastighet av 1 så blir hastigheten som spetsen närmar sig motståndaren 2,5. I punkten C är armen helt utsträckt (utan att ha nått fram) och spetsens hastighet mot målet går igen ner till benhastigheten 1. I punkten D så reagerar motståndaren med att börja röra sig bakåt med en hastighet som i punkten E har blivit 0,5 vilket gör att vår fäktares spets nu bara rör sig med hastigheten 0,5 mot målet. Allt detta har dramatiska effekter på sannolikheten att kunna träffa. I punkten C har spetsen maximal hastighet av 2,5 relativt målet vilket gör det svårt för motståndaren att parera. I punkten E så är spetsträffhastigheten bara 0,5 vilket gör det enkelt för motståndaren att parera.

Se figur 1 längst upp i bildspelet.

Allt annat lika så kommer maximal PHS inträffa vid maximal benrelaterad hastighet OCH maximalt snabb armsträckning under förutsättning att armsträckningen inte är komplett. Om armsträckningen är komplett så går PHS ner dramatiskt eftersom PHS då bara genereras av den benrelaterade hastigheten eftersom armen är helt sträckt. Denna insikt är central eftersom den är kontraintuitiv gentemot ackumulerad fäkttradition som säger arm före ben. För att maximera PHS så måste arm och benrörelser harmonieras.

Ett annat sätt att säga detta är att sträcka armen så sent som möjligt men också så snabbt som möjligt under förutsättning att vapenarmen är nästan helt sträckt i träffögonblicket. Slagordet kan vara ”arm sist” och inte ”först” för att maximera PHS. Ofta är dessutom arm och benrörelser kopplade vilket gör att armsträckningen ofta börjar samtidigt som start av en benrörelse. Vid kopplade rörelser så är ofta benrörelsen klar samtidigt som armen är helt sträckt. Eftersom armrörelsen kan vara mycket snabbare (se data nedan) och rör sig över kortare sträcka i jämförelse med benrörelsen så innebär kopplade arm- och benrörelser att armsträckningshastigheten inte är maximal. Om man ska genomföra en maximalt snabb armsträckning så måste den tydligt starta efter start av benrörelsen och kommer i alla fall vara komplett när benrörelsen är komplett. Detta innebär att armrörelsen särkopplas från benrörelsen och det torde vara till nytta för alla fäktare om armen kan röra sig helt oberoende från benrörelsen. Detta är ett argument för att inte ha vapen i handen när benarbete genomförs eftersom det då är stor risk att armrörelsen kopplas till benrörelsen. Också detta är i kontrast till etablerad svensk fäkttradition.

Om vi nu tittar på situationen ur motståndarens synvinkel så vill motståndaren naturligtvis att vår fäktares PHS inte ska vara maximal för att ge tid och möjlighet till parad, bindning eller annan undanmanöver. Motståndaren har då 2 möjligheter, antingen en tidig motattack innan vår fäktare har fått upp arm- och benhastighet eller en reträtt med tvåfaldigt syfte. Dels att PHS ska gå ner dramatiskt genom att vår fäktares arm är helt utsträckt och att PHS dessutom går ner ytterligare genom att motståndaren rör sig bakåt och PHS nu bara är skillnaden mellan vår fäktares benhastighet framåt och motståndarens benhastighet bakåt. Eftersom vår fäktare försöker normal träffa i slutet av armsträckningen för att maximera både armsträckningshastighet och armlängd så behöver motståndaren inte röra sig mycket bakåt för att vår fäktares armsträckning ska vara komplett och PHS ska går ner dramatiskt. Troligtvis behöver motståndaren bara röra sig bakåt 5 cm eller så.

Givet dessa synpunkter så är det naturligtvis till en fäktares nackdel att ta emot ett anfall stillastående och rörlighet måste tränas. Detta är ytterligare en anledning till att träna maximalt snabba riktningsförändringar som diskuterades i del 3 och vidare är det centralt att relevanta senor vid alla tillfällen måste vara förladdade med elastisk energi för att möjliggöra en snabb reträtt.

Att ta emot ett anfall stillastående är oftast (alltid?) till vår fäktares nackdel. Detta måste tränas extensivt.

Vetenskaplig pilotstudie

Vad pratar vi om för hastigheter? Här finns tyvärr bara en pilotstudie på svenska elitfäktare tillgänglig medan flera internationella initiativ är under planering [1]. Detta var en pilotstudie på 5 svenska landslagsfäktare på värja med 2 satellitvärldscupvinnare och en JVM mästare. Den genomsnittliga maximala hastigheten för isolerad armsträckning för försökspersonerna var 4,50 m/s. Trots att alla fäktare hade uppgiften att träffa målet med maximal hastighet så valde alla att träffa runt 0,03 sekunder efter maximal armhastighet och PHS var då betydligt lägre än 4,50 m/s (runt 1/3 lägre). Den maximala accelerationen var enorm med ett snitt på 43 m/s2 (den maximala accelerationen hos en startade rymdraket är hälften av detta!!). Dessa hastigheter kan jämföras med boxningsrörelser som har visat liknande resultat [2].

Om vi tittar på utfall så ser vi en annan bild. Maximala accelerationen är betydligt lägre (runt 26 m/s2) och hastighetskurvan har ett flackare förlopp. Samtliga fäktare väljer att träffa sitt mål efter maximal hastighet (medelvärde 0,08 sek efter) men PHS är ungefär samma som maxhastigheten eftersom hastighetskurvan hade ett flackare förlopp. Den genomsnittliga maxhastigheten som också var PHS låg på 3,39 m/s.

Den stora överraskningen kom när försökspersonerna fick utföra utfall tillsammans med armsträckning för att nå max PHS. Förväntningen var att försökspersonerna skulle kunna harmonisera arm och ben och då kunna nå 4,50+3,39=7,89 m/s i genomsnittlig maxhastighet. Maximala genomsnittliga hastigheten blev dock bara 5,43 m/s med stor spridning från 4,55 m/s (i linje med bara en armsträckning) till 6,40 m/s.

Exempel 1

Men dessa data kan vi nu genomföra ett tankeexperiment. Antag att vår fäktare är kortare än motståndaren. Han/hon leder med 14-13 i en viktig värjmatch och uppgiften är att så säkert som möjligt leverera en dubbelstöt. Om 0,05 sekunder eller mindre skiljer i tid mellan de två stötar så blir det dubbel. Frågan är hur långt en spets kan röra sig på 0,05 sekunder? Vår fäktares taktik är att locka motståndaren till ett stort steg framåt och sedan under motståndarens steg framåt contraflêcha med böjd arm för att locka motståndaren till att sträcka armen för att träffa först. När motståndaren väl bestämt sig att sträcka sin arm så kommer vår korte fäktare att sträcka sin. Hur långt efter i cm kan vår fäktares spets ligga och att ändå få dubbel? Med informationen ovan så rör sig motståndaren framåt med kanske 2,5 m/s. Vår fäktare rör sig framåt med kanske 3,5 m/s och sedan kommer hans/hennes armsträckningshastighet därutöver. Enligt ovan så var en maximal armsträckningshastighet 4,5 m/s men ingen av våra fäktare kunde få ut detta på toppen av ett utfall men säg 2,0 m/s som ett konservativt antagande. Allt detta gör att vår fäktares spets rör sig mot målet med en PHS av 2,5+3,5+2=8,0 m/s. Om hastigheten är 8,0 m/s och tiden är 0,05 sekunder så kommer spetsen att röra sig (8*5)/100=0,4 m eller 40 cm. Detta gör att vår fäktare kan under dessa omständigheter ligga 40 cm från motståndaren vid motståndarens träff och ändå få en dubbel. Att motståndaren är 10-20 cm längre är inget problem alls. Detta var exakt Johans övervägande för sista vinnande stöten i OS 1980.

Exempel 2

Vi kan nu leka med samma situation men att vår fäktare missbedömde situationen och motståndaren rör sig istället bort med samma hastighet. PHS blir då -2,5+3,5+2,0=3,0 m/s vilket innebär att spetsen rör sig bara 15 cm på 0,05 sekunder med allt annat lika. I detta fall blir det en oacceptabelt grov 50/50 chansning som vår fäktare gör på en längre motståndare för att nå en dubbel. Men allt annat är inte lika. Risken är uppenbar att vår fäktare kommer att ha sin arm färdigsträckt långt innan träff nu när motståndaren rör sig bortåt vilket innebär att PHS bara blir -2,5+3,5+0=1,0 m/s och vår fäktares spets kommer bara att röra sig 5 cm under 0,05 sekunder. I denna situation blir vår fäktares flêche på en längre motståndare ett självmord. Det är alltså viktigt att säkerställa innan flêchen att motståndaren inte kan röra sig bakåt.

Vi noterar igen den centrala betydelsen av att kunna retirera.

Behov av specialträning av armsträckningen

Vi tror att det i likhet med andra kampidrotter som boxning, karate och taekwondo finns en konsensus att det är eftersträvansvärt att träffa så snabbt som möjligt och vi tror att dessa egenskaper kan och bör specialtränas men bör också mätas för att optimeras PHS i olika situationer. Pilotutrustning finns tillgängligt. Eftersom detta är den nuvarande forskningsfronten så kan Sverige inom detta område bli världsledande och kanske ge våra fäktare ett verktyg som andra nationer saknar.

Slutsats

Slutsatsen från detta kapitel är att snabb reträtt är centralt för att sänka motståndaren PHS och att ta emot ett anfall stillastående är oftast (alltid?) fel. Högt PHS är en fördel och fodrar att man träffar under armsträckningen och att arm och benrörelser är harmoniserade vilket oftast betyder att armsträckningen börjar sent (efter start av benrörelser). Armsträckningen är fäktningens knock-out slag och den bör sparas tills det finns en reell direkt träffmöjlighet. Vi är medvetna om att en armsträckning också kan vara en fint men detta kapitel diskuterar armsträckningen som träfförsök och inte som fint.

Vi noterar även att mycket snabba rörelseriktningsförändringar återigen är centrala för diskussionen rörande armsträckning.

Björne och Johan

Referenser

1. Harmenberg, J., B. Väggö, A. Schmitt, P. Boisse, A. Mazzoni, and G. Pingree, Epee 2.5. The new fencing paradigm revised and expanded with new contributions from three world champions. 2015, Staten Island, New York, USA: SKA SwordPlay Books.

2. Piorkowski, B.A., A. Lees, and G.J. Barton, Single maximal versus combination punch kinematics. Sports Biomech, 2011. 10(1): p. 1-11.


Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Du missar väl inte att få nyheter och viktig information om Svensk Fäktning?